bloggen

var det som stod utanför pressbyrån i en tjusig grön kappa och väntade på mig med en ängels tålamod.
Jag syftar givetvis på samma kvinna som skriver MYRKYRbloggen, ja fröken myrkyr herself i egen magisk person.
Och hon är i sanning magisk, hon trollar fram pulsvärmare ur flerfärgat garn, hon kan faktiskt sy ( sådant imponerar)
och hon är en dansande bibliotekarie som kan konsten att  trollbinda en annars så ofokuserad publik som den som består av små barn.
Vi lyckades orientera oss till café Edenborg ( som HON-the växsjö-bo ledde mig till. Ja, jag är en skam för alla klämmiga söderfixerade stockholmare) där vi satt i gemensamt pch pyssligt gemyt tills volymen chockhöjdes och en ung kvinna kom fram till oss och skrek över hiphopen: "NI VET ATT VI HAR STÄNGT?!".
Jag rafsade ihop mitt pick och pack, fröken bibliotekarie gjorde det samma och sedan hastade vi ut i det mjuka aftonregnet för ett litet adjö, farväl och höravdigomduärikrokarna. Och sedan for vi åt varsitt håll.

Ett minst sagt angenämnt möte med en minst sagt spännande, rolig och intelligent individ.

Alla har vi olika prioriteringar i livet.
Vad som är viktigt för mig, behöver inte vara särskilt viktigt för nästa person
och det är ju bara att respektera...
Men jag kan inte hjälpa att jag blir nedstämd när jag läser de åsikter och prioriteringar som jäser i dessa kvinnors inre, samtidigt som jag blir lättad över att vara mycket långt ifrån den världen.

En pytteliten uppdatering: jag är sjuk.
Jag försöker trotsa sjukdomen en smula med att diska lite mellan varven ( vårat diskberg skulle skrämma slag på även de mest luttrade av everest-bestigare), och maila in skoluppgifter, speciellt nu som jag inte kan deltaga i undervisningen.
Och som brukligt vid inslag av sjukdom så blir man illamående och matt om man sitter upp förlänge... då lockar sängen. Oh, ni svala lakan och smygande luddiga värme, och lilla katt som ligger ihopkrupen i sängen och håller mig sällskap oh, vad det lockar...

Kruxet är: vad som verkar vara vår nya granne tycka vara klar med den första etappen av renoveringen i den intillliggande lägenheten som gränsar till vårat sovrum.
Att just den delen har blivit renoverad insåg vi när vi, efter en stunds högljutt vuxenkramande, tystnade och märkte att det genast sattes igång att slipas på andra sidan väggen.
Det kan man ju leva med, det är sådant som händer, men så tar jag en sväng förbi vårat sovrum, påväg in i köket...... och jag slås av en dunst av cigarettrök.
...
Jag tassar in i sovrummet och konstaterar att det luktar som om någon rackare har suttit där och bolmat under större delen av dygnet. Åh, vad jag önskar att grannen kunde snusa istället.
iom att jag redan är så illamående så klarar jag inte riktigt av att lägga mig i ett rum som luktar gammal rök...
och den här infernaliska stanken kommer ju att sätta sig i våra kläder...
Jag känner mig ...befläckad.

En random plastödla.



En andetagande närbild.




En gresploppa som plötsligen uppenbarade sig i gamla stan.
I verklig storlek.. den var enorm.



En höstig spegelbild.




ett höstigt och rosa blad.


trasig konst.. längs en kaj.

Jag kommer givetvis att gå in på detta betydligt mer detaljerat än just nu, när det ändå gått två timmar förbi min läggdagstid. Det var trevligt och kul på alla sätt och vis ( förutom när min sambo hatade mig intensivt och under en mycket kort period då jag knappat in fel pin kod på hand mobil FYRA gånger. Det släppte, tack och lov.)

Jag tog några bilder som jag trodde skulle bli fina, men som förvånansvärt nog mest blev suddiga.
Här är några utav dem.

Det var en finfin festival, och jag var mycket glad över att få vara där.

skolångest och sura uppstötningar åsido; jag har varit kreativ.
Det är otroligt befriande att tillåta sig lite kreativitet då och då.

Den gode herr Calle ( fortfarande singel mina damer...)sa att jag fick äran att bidraga med ett konstverk eller två till utställningen i anslutning till "Släpp fångarna Loss-festivalen".
Givetvis tackade jag ja.
Jag skissade och hade många högtflygande planer.. och trots det... så blev resultatet någonting som endast kan beskrivas som "åttiotalistisk hårdrocksgrafitti".

tillåt mig visa er hur det gick till, steg för steg.

Normalt gör jag aldrig skisser, men till ett så viktigt ändamål som en utställning för amnesty, och för min vän Calle, så är jag beredd att anstränga mig.
Observera hur jag testar olika färgalternativ, med blandade resultat.

Så, skissa försiktigt upp motivet på duken, och börja med att fylla i bakgrunden.. jag är inte säker på varför jag tyckte att just den följden var bäst.. men akryl har ju den fördelen att det torkar fort, så det är safe att använda.

första lagret färg på "ormet".

Ja... ni ser ju själva.. givetvis insåg jag att den rosa färgen var alldeles för mörk.. och tokrosa...

Trött på att måla nya lager på ormens rygg ( vilket jag hade ägnat mig åt en bra stund) så övergick jag till dess buk.
Dert kanske är svårt att se, men jag lade på ett lager färg till på hand och underarm. för att "ljusa upp" den.

Här kan vi se att ögat fått färg och konturer har uppstått på själva reptilen.

Och här är mitt mycket manliga konstverk klart, mina damer och herrar.
jag funderar på att lägga till "fartränder" som utgår från handen, så att det är lite lättare att se att handen kämpar sig ur reptilen... eller kanske inte.
Jag hyser en intensiv hatkärlek gentemot den här tavlan med alla dess, i det närmaste, infernaliska lager av färg.

Provet jag svettades över i det senaste inlägget gick faktiskt riktigt bra.
Enligt ryktet så hamnade jag på ett VG iallafall.
jag jublade.
Ja, jag blev nästan tårögd av lättnad.

Nu svettas jag inför morgondagens prov... paniken bubblar i magen och kvävs med en mycket kost-omedveten marängbägare eller tre.
Imorse vaknade jag runt 04:50... kunde inte somna om så jag låg i sängen och svarade på instuderingsfrågor i några timmar innan jag somnade om. Jag kan inte riktigt slappna av när proven närmar sig.

Jag måste återgå till mina böcker, jag har redan pluggat detta, men jag är nervös, och orolig och glömsk..