bloggen

... för att "någon ska ta hand om en när man blir gammal" ...finns det folk som faktiskt gör så på riktigt?

Vad jag egentligen ville göra var att bjuda på Robert Brobergs Genialiska hjärntvättarhit: "Ingela".
Den etsar sig fast som tatueringsfärg på hudytan.
Jag har nu lyssnat oupphörligen på den rackarns dängan i nästan en timma.
Det kan inte vara sunt.
Så, jag sökte efter låten på youtube för att smitta er, kära tålamodiga läsare.
Och vad fann jag om inte detta märkliga fenomen : Fyra klämkäcka personer som alla bär hatt.

Och det slår mig att det nog är rätt få saker som är så oskuldsfulla och samtidigt så torrt obskyrsexuella som unga män i knastrig gubbutstyrsel som spelar luftgitarr under ihärdigt luftjuckande.

Vad har du gjort?

Det är svårt att föreställa sig hur panka jag och min sambo är i nuläget.
Förrförra månaden blev jag opererad och hade ont resten av februari, vilket ledde till en mycket mager mars månad.
Ja, inte bokstavligt talat då, eftersom jag blivit gödd på påskgodis både av släkt och av cheferna på jobbet.

Med ett ljusblått plaströr i magen, och fortfarande utan remiss att ta bort det, valde jag att börja jobba igen.
Så, jag jobbar, går så mycket jag kan i trapphusens spiralformade trappor, istället för att ta hissen upp ett par våningar. När jag hinner rusar jag till fikarummet för att rigoröst tvätta händerna innan jag med frenesi tröstäter skumtuppar, eftersom jag inte har rätt till en 45 minuters fikarast idag heller, och hungern gör sig påmind genom yrsel. (jag har jobbat främst 5h pass i påsk).

Jag är stolt över att vara vårdbiträde i kommunens tjänst.
Jajjemän; stolt, helt utan ironi, förövrigt, tro det eller ej.
Jag är behovsanställt vårdbiträde, och jag är så stolt över det att jag vill bära T-shirtar på fritiden på vilka jag låtit trycka klämmigheter som : "Stolt vårdbiträde", "kommunen is the shit", och liknande.

Jag vill skriva en pretentiös pjäs med titeln: "Det tatuerade vårdbiträdet".

Är jag drabbad av någon form av obskyr lokalyrkesmässigpatriotism?
I sådana fall så gillar jag det.

Kanske för att jag behöver känna den stoltheten även när jag har svårt att få mitt yrkesschema att gå ihop.
Även när jag känner mig missnöjd över min egna prestation, den osäkerhet som fortfarande finns inom mig när det kommer till att kunna prioritera, avgöra vem av två larmande pensionärer som ska "komma först" i ordningen, och att h i n n a.
Att hinna allt.

Jag har inte haft någon "medicinsk delegering" än.
Jag har fått ett informationshäfte som jag pluggat in, och trots det jobbat vecka efter vecka under förutsättningen att jag får ringa och störa mina arbetskamrater, som inte har mer tid än jag, med att be dem rusa till min undsättning och medicinera "mina" pensionärer.
Nu, denna vecka, ska det ändligen bli ändring på det.

Och jag tänker fortsätta att vara stolt, trots att mitt yrke inte väger tungt på någon uppskattningsskala, trots att jag får medlidsamma blickar och rynk på näsan när jag berättar vad jag gör för pengar, som om varje ögonblick i äldrevården bestod av att torka bajs.

Som om det vore någonting nedervärderande i att komma till en gammal människas undsättning och utföra sysslor som han eller hon skulle vara oförmögen att göra själv.
Enkla, självklara saker som att komma upp ur sängen, äta, bädda, plocka fram medicin, duscha, kamma sig, ta initiativ, möta människor.
För somliga är det så rasande svårt att jag nästan känner mig priviligerad att få delta i den processen, att få tilliten att komma så nära och bli en viktig och självklar del av någons vardag.

Och folk rynkar på näsan.

Jag hör hur det vankas förfest i lägenheten intill vårat sovrum.
Det påminner mig om att det är fredag,helgdag och att normala människor utövar festligheter då de inte behöver stiga upp i ottan därpå för att utöva sina yrkesplikter... Det gör däremot jag.

Som vuxna människor så har vi alla ett visst ansvar för allt levande i vår direkta närvaro.

Vi  kan hjälpa en äldre människa som halkat att komma på fötter och känna sig trygg, omhändertagen.
Ser vi en fågelunge som fallit från sitt bo så kan vi lyfta tillbaka den.

Vi kan alla göra vårt, inte alltid någon större ansträngning från vår sida, men kanske mycket betydelsefullt för den vi hjälper.

Jag läste i DN att igelkottarna kommer att gå en svår vår till mötes. ... Om vi inte ger dem en hjälpande hand.

Sprid ordet till alla som kan bo i närheten av en liten taggig filur.

"kottarna äter maskar och insekter ? uppmanar nu Krångh privatpersoner att ta hand om underviktiga igelkottar. Privatpersoner får enligt reglerna ha ett vilt djur inomhus i högst två dygn.

- Ta in den i rumsvärme, 18?20 grader, ha den i en kattbur med tidningspapper i botten och med lite halm som den kan krypa in i.

Mat som rekommenderas är blötlagd torrfoder för katter eller hundar och vatten, eftersom mjölk kan leda till tarminflammation."

Jag var nykter hela aftonen, vilket var trevlig och påminnde lite om min tid som nykterist, back in the 90s.

Jag hade fruktat att det skulle bli långtråkigt att vara den enda nyktra på tillställningen, men det visade sig att jag skulle ha fel, och dessutom kan en tillställning inte vara tråkig när singstar är inblandad.
Däremot så upplevde jag ett intressant fenomen, ju mer påverkade folk runt omkring mig blev, desto mer illa till mods blev jag... jag hade glömt hur det känns, men det känns.

Såhär dagen efter är jag trött, och känner mig bakfull ( fantomsmärtor, skulle man kunna kalla det) så jag svalkar mig med Goldfrapp. Och musiken är så bra att jag vill dela med mig av den till er, kära läsare.
Var så goda, ta för er av videolänkarna nedan.
Men själva låten är värt allt.

Pilot, själva videon var lite seg i början, men om du är trött, sjuk, bakis, eller liknande så uppmanar jag dig att praktisera tålamod, för det är både den och du värd.

Detta är Utopa, meget vackert, mina damer och herrar och alla ni däremellan.

Jag finner en /ickesexuell/ njutning av att höra kvinnor och män uttala vissa ord.
Varför vet jag inte, det är ett mysterium som jag tycker att man ska undvika att gräva i... för allas trevnad.

... först tänkte jag skriva ett blogginlägg om hur jag småläst på nätet som handlade om div reaktioner och tankar kring ett outsiders-avsnitt som gick tidigt under 2007.
Det handlade om mycket överviktiga kvinnor, och de män som tycker att de är vackra.

Ett laddat ämne då tittarna delas in i två läger: Lägret som säger: "De kan omöjligtvis vara stolta över hur de ser ut, och tänk så osunt det är, har de ingen aning om riskerna?
Det är ju bara att röra mer på sig och äta mindre!"

Och läger nr 2 som säger; "det är ju sjukt, fattar de inte att det är ytligt, som att starta en klubb enbart för blondiner!"
(Sedan när blev krog och klubb-kulturen djup?)

Jag har tyvärr missat det avsnittet, och har letat förgäves efter det på nätet.

Själv är jag ju något tjock ( låt oss vara diplomatiska i överkant), men ändå så har mina partners (ex och nuvarande) haft något gemensamt.....
De har inte en fetisch för övervikt.
De har, så vitt jag vet INTE fått någon orgasm på grund av något idoga beundrande av valkar, skulle det ske så finns det inga ord att beskriva hur högt jag skulle höja mina välformade ögonbryn.

Ibland så har det hänt att jag sneglat på min snygga och sunt normalviktiga partner och funderat : "hur gick det här till?"

Men nu är jag alldeles för trött för att skriva någonting vettigt eller ens att komma till någon form av mer eller mindre långsökt poäng.. så jag tror att vi pausar här.

God Natt kära läsare.

(och du syftar jag speciellt på Love, som ju är direkt genetiskt närbesläktad med min vän Anna - The chicken-enthusiast. Samt flickan som i mitt förra inlägg påpekade att sjukhussängarna är ruggigt hårda.
Jag håller med, rakt av kära Camilla; Hårda, och efter några dygn; obarmhärtigt obekväma och ytterst smärtsamma.)

Jag har inte behövt spendera någon natt (eller dag heller, för den delen) i sjuksäng sedan mitt senaste inlägg, tack och lov.

Jag ska måla.
Jag har införskaffat några tomma dukar som väntar på mig.
"Vad ska du ha för motiv?"
Jo ser du kära intresserade individ av valfri ålder och kön, själva temat för den utställning som jag ambitiöst föreställer mig är följande: "En hyllning till köttet".
Det kommer att bli osedeligt, mycket naket och hårigt.
Och förhoppningsvis blir den inte besökt utav någon person med hjärtflimmer som faktiskt gillar konst med skärgårdsmotiv.

I övrigt har jag spenderat en rastlös kvart med att utstöta underliga guttorala läten.
Först gjorde jag en tolkning framför datorn av en galen professor som planerar att ta över världen med sitt mäktiga super-kaleidoskop-of doom.
Och senare gjorde jag mest ett skrämmande gurgel som avslutades i ett utdraget: "PTrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr!"-ljud.

Börjar givetvis med frågan: tror du på nyårslöften?

Tror du att någon som någonsin ger ett nyårslöte utöver: "Jag ska inte börja snusa i år heller!"
faktiskt håller löftet?
Eller avlägger det på allvar?
Jag viskade ut ett nyårslöfte, och jag tänker hålla det hemligt.
Kanske avslöjar jag det lagom till nästa årskifte?

Ni kära fem och en halv läsare, en riktigt god och fridfull Jul önskar jag er...
En jul helt utan hets.. precis en sådan Jul som jag önskar mig själv, inte en som innebär att man måste springa sig anfådd och nervös för att hinna med en buss som ska föra en långt åt helvete med åksjuka i släptåg.
Utan helst en avslappnad Jul på gångavstånd.

En Jul med en svärmor lika underbar som min,
(Min svärmor är bäst), och söta små kusiner, som mina.

Felice navidad hörni.