det mest avancerade av alla djur

jakt, ett manligt nöje, en ekonomisk faktor, och oh så vacker päls.
Om den visste att den skulle få bli en del av en vacker kappa efter sin död så hade den säkert inte protesterat...eller?
Åh, det är så vackert att klä sig i päls.


Det mest civilierade av alla djur är väl ändå människan.
Vi har vandrat på månen och i hundratals år spenderat ofattbara summor pengar och tid på att finna nya genomtänkta tortyrmetoder att tillämpa på andra av vår art, när de av ett eller annat skäl inte behagar oss.

Vi är verkligen fantastiskt civilicerade.

Och samtidigt försöker vi så ivrigt särskilja oss från andra arter.
Vi insisterar på att andra djur inte är kapabla till att ha en egen inrevärld av upplevelser, känslor och slutledningar.
Detta trots att råttor har fascinerat vetenskapsmänniskor under de närmaste två hundra år sedan, med knivskarp slutledningsförmåga och ivriga inlärning.

Ju färre egenskaper vi tillskriver dem, ju mindre vi erkänner att de också kan känna skräck, smärta, sorg och ensamhet, desto lättare är det för oss att använda oss av dem.
De blir vår mat, de blir våra kläder, assocearer, kanske en liten len detalj på din kappa.
Helt utan att ha en valmöjlighet får de leva ett liv i smärta för att vi vill ha nya hårschampon på marknaden, eller så vill vi veta exakt hur skadlig är den där röken som kommer från de där cigaretterna , som vi iof redan VET är skadlig, men vi kan ju alltid testa på några djur först.
Det måste inte vara så, det finns alternativ, varför används de inte?  Tja, det är en kostnadsfråga förstår du.

Civilicerat var ordet.
En trailer på några minuter för dokumentären Peaceable kingdom.



Gallan i björnens gallblåsa sägs ha magiska, läkande egenskaper.  Den här björnen var så hårt misshandlad att skelettet blivit helt deformerat och led av så svåra infektioner att den kort efter fridagandet avled.
Det här är en björn som vuxit upp på en sk björnfarm i Kina. 
De föds upp och hålls då somliga idioter tror att deras galla är magiskt läkande.  Så andra idioter som kallar sig bönder gör vad de benämner som "kirurgiskt ingrepp" och sätter in ett dränage i djuret, från dess galla ut till utsidan av kroppen.
Förutom att björnen berövas all rörelsefrihet så får de ofta svåra infektioner, både inuti och utanpå kroppen.
Som små ungar blir de placerade i burar som de snart blir alldeles förstora för, de har inte urtymme att röra på sig, och det är så de lever och dör i Kinas Björn-farmer.  Det gula på marken intill den är dess galla och var från den unfekterade utgången av den kroppsöppningen.

Inte sällan har björnarna vuxit sig så stora inuti sina burar att de inte kan tas ut genom luckan de en gång kom in i, utan buren får helt enkelt svetsas upp.  Rörelsefriheten är för de björnarna helt raderad fram till frihetstagandet.
Det gula ni ser på marken intill björnen är dess galla och det var som även fyllde en stor del av buken pga svåra infektioner.
Tack och lov så finns det hopp.

"När ska du ha barn då?"

image228

När frågan: "när tänker ni skaffa barn då?" kommer upp så begår jag alltid misstaget att vara ärlig och svara att vi inte tänker skaffa barn.
Följdfrågan blir alltid ett :"varför?", och oavsett vad svaret är (om det inte är att jag biologiskt inte kan få barn, varvid jag lever i en tragedi.) så blir det per automatik ifrågasatt.
Antingen vet jag inte vad jag pratar om, och kommer att ändra mig, eller så har jag inte tillräckligt goda argument...
inte tillräckligt goda argument för att inte skaffa barn!?
Som om : "jag vill inte ha barn" inte var ett tillräckligt gott argument... folk är för charmiga.

Jag kan ju säga att om jag fick höra: "Jag vill inte ha hund." från någon, så skulle det aldrig falla mig in att förklara för den människan att han/hon nog kommer att ändra sig, och att hans/hennes argument inte är tillräckligt goda för att inte skaffa hund.
Nej, vet ni, jag skulle tänka: "ok". och sedan hade det inte varit mer med det.

Här har jag ringat in NÅGRA utav de kommentarer som jag oftast får höra... och inte bara jag, tycks det mig, utan även andra i övriga delen av världen som inte vill ha barn.

Varför kan inte folk bry sig om?

image219


Den äldre mannen rörde sig med stor svårighet.

Hans grepp om rullatorn var antagligen krampaktigt, med vitnande, svullna knogar under de stiliga, svarta skinnhandskarna.
Han hade säkert börjat korsa gatan precis när ljuset slog om till grönt.
Och han hade säkert spänt väntat, tänkt att så fort bilarna får rött ljus, i precis samma sekund, då skulle han gå, så fort han bara kunde.
Han var sakta på väg upp mot trottoaren på andra sidan gatan och ljuset hade slagit om till rött för länge sedan.

Jag försökte febrilt att damma av massagestudierna, minnas muskler och antagonister för att kunna sätta det metaforiska fingret på vad det var som gjorde att han hade så svårt att få benen att lyda honom.
Men det enda jag kunde tänka var: "stroke, han fick en stroke en gång för länge sedan, skadorna blev stora."

Det gjorde ont i mig att se honom kämpa för varje steg.
Benen lydde honom inte helt, balansen var en svikare och jag hoppades att rullatorns hjul inte stänkte upp gatans skit på hans noggrant pressade byxor.

Det stack till i hjärtat när jag såg den första bilen, med en ung och arrogant förare ila förbi honom, så tätt bakom.
Han hade fortfarande inte kommit upp på trottoaren, det var som att se en sköldpadda kämpa sig fram, upp, upp, upp.

Nästa bil, med nästa arroganta as till förare, och jag såg hur hans beiga trenchcoat slets i vinddraget.
Jag höll andan och önskade, bad till eventuella högre makter, att han inte skulle förlora balansen och handlöst falla bakåt för att möta sitt öde under en tredje arrogant förares hjul.

Jag blev ledsen och arg... visst, bilisterna kanske hade bråttom till jobbet, men det rör sig om en annan människas rätt till värdighet, rätt till respekt och rätt till att känna sig trygg.

"Förlåt att jag är lite sen chefen, men jag var tvungen att visa lite respekt och medmänsklighet".
Varför ska det vara så förbannat svårt?

Mannen på bilden är mycket lik mannen från imorse.

ondska i en liten lur..

Jag har en vän, en mycket intelligent och kreativ vän, som för ett år sedan förklarade för mig att hon föreställde sig helvetet; "Litet som kungens kurva..".
image205

Ja, jag skrattade först, men sedan när bussen vi satt på fick en stor mängd livströtta och svettiga passagerare, och sedan började, till synes planlöst, cirkla omkring, så förstod jag faktiskt vad hon menade.

Det var som om en mäktig, osynlig hand tog strypgrepp på mig, adrenalinet rusade till.
Jag beskrev för min vän hur jag oförklarligen drabbades av en intensiv lust att klösa mig fram genom massan av levande vävnad och tyg som var mina medpassagerare, och vidare kasta mig ut genom dörrarna medan möjligheten fortfarande fanns.
Min vän log och välkomnade mig till helvetet.

Men nyss så ringde telefonen...
Jag svarade med en charmig och informativ fras: "Hallå, det här är Nåva."
Svaret blev:-" ....*bakgrundsbrus, någons röst*....."
jag -"Hallå?"
Svar -"...*bakgrundsbrus, knaster*...."
Jag-"...hallå??"
Svar-"...*bakgrundsbrus*... Ja, hej, jag söker Nåva XXX, är hon hemma?"
Jag tänkte febrilt: "Säg nej, säg nej och släng på luren innan han hinner säga: "Nähej, men då kanske jag kan tala litet med DIG istället?"!!"
Men det gjorde jag inte... istället försökte jag halvdant att dölja mitt missnöje över att bli uppringd av detta djävulens verktyg, med sin inövat "trevliga" stämma och rabbelvänliga telefonfraser.

Jag lät honom dra hela manuset med dess inlagda små skratt på rätt ställen ( ofta följande ett klämmigt "Eller hur?"). och när jag då och då gav ifrån mig ett litet hummande, som svar på "eller hur? ehahah!" eller kanske ett sofistikerat: "du håller väl med mig nu?". Så svarade han genast på det med ett bizarrt och omotiverat: "Ja, exakt!", eller "Ja absolut.".

För att göra en mycket lång och påfrestande och ointressant historia kort så tackade jag nej till produkten, och lade på luren otryggt förvissad om att helvetet nog har en del filialer i fräscha och nyrenoverade lokaler i Vasastan.

image206





Bittert Bangande.

image193

Jag satt nyfiken och lätt nostalgisk framför datorn och plöjde förstrött genom tidskriften BANGs nät-version.
Den har förvisso bara korta utdrag från de genuskorrekta uppsatser, artiklarna med mera som tidskriften består utav men det är verkligen bättre än inget, speciellt när man är studerande utan vettig inkomst.
Jag får numer min dos organiserad kampvilja så sällan att jag nästan håller på att förlora hoppet om att en dag bli tillräckligt stark för att säga ifrån till en eventuellt asiga chefens kränkande skämt (det vågade jag inte då), eller skrika svordomar till karln som runkar mitt emot mig så att hela tunnelbanevagnen hör.

Från att ha varit aktiv, skrivit i ett feministiskt fanzine under ett tidigt 2000tal tillsammans med eldsjälar som orkade och vågade engagera sig, så är jag på vippen att falla in i "jamen se pojkar, alla män är lika dana, vet ni" och " Jag är kvinna, jag kan göra flera saker samtidigt! ( det kan jag inte alls)"-kören i ren konformism och överlevnadsinstinkt.

Jag avskyr det.


Så för att peppa mig själv och hindra mig från att drunkna i detta självutplånande, sexistiska träsk greppar jag desperat efter ett sista halmstrå, vilket då råkar vara BANGs nämnda nätversion.

Jag ögnar igenom en artikel som kretsar kring frågan om varför kvinnor idag överhuvudtaget väljer att binda sig vid en man när de ju faktiskt inte måste det i vårat samhälle, och jag får någon form av stick i hjärtat och blir lite nedslagen över hur uppbunden och inaktiv jag är.

Vidare läser jag någonting skrivet av Anette Kullenberg och ser oroat på medan sista spiken slås ner i det omtalade "systerskapets" kista:

"Det är mannen i mitt liv, tänkte jag. När han kom in genom dörren hade han sagt: Om du visste vad jag har längtat efter den här dagen.
Vid desserten kom chocken ? kan vi ha ätit hallon och blåbär?
-Det är så här, sa han och harklade sig lite, att min fru har MS.
Uhum, sa jag. Men kom blixtsnabbt på att det egentligen inte var några problem.
-Hur länge har hon kvar, undrade jag.
Han stönade och sa: Högst fem år.
- Stick för helvete, sa jag.
Allt tar alltid tio sekunder för mig. Han var ju mannen i mitt liv.
Han trodde inte sina öron utan började förklara hur frugan inte kunde hålla ihop nånting, inte två saker samtidigt och hur, ja det var något om hur nerverna förtvinade.
Sjukdomar är långtråkigt.
Gifta män är ett gift som jag svurit på att aldrig mer?
Nu satt jag där med en sån där lurk. Igen. Högsta bondkomik.
Det framgick att han hade flera lägenheter i Stockholm och att han hade en Merca. En cab. Förutom nån annan bil.
Helvetes jävlar!
-Det är väl bara att sticka, sa jag. Ska du gå där och vänta på att hon dör, är du inte klok!
Han såg häpen ut. Nån utskällning hade han inte fått på länge.
-Du har grubblat på detta i fem år, sa jag.
-Sju år, sa han. Jag behöver faktiskt nån som knuffar på mig.
-Du har haft tur, sa jag. Dolskt. Du har träffat mig."

Vilken rörande solidaritet till den MSdrabbade medsystern som målas upp. ...not.
Jag önskar innerligt att texten avslutas på ett enligt mig trevligare sätt, att det egentligen rörde sig om en avancerad form av ironi som jag med -med eventuella aspergers-tendenser- inte kan uppfatta riktigt- i nästa ex av BANG, men jag tänker inte pröjsa en gigantsumma på att ta reda på saken när chansen finns att jag bara kommer att bli ännu argare!

Jag är bitter för att jag har hyst en hemlig och obesvarad kärlek till BANG, som länge med sina skribenter figurerat som någon form av idol, en onåbar, vis, vacker och omöjlig storasyster som man vill göra allt för att nå upp till.
Hon har peppat mig genom åren, gett mig ork och styrka när jag kännt att jag stått ensam i vissa frågor.
Därför blir jag ledsen när storasyster faller från sin pedistal medan hon skriker "Bejaka dina lustar, det är frigjort och starkt att bajsa i munnen på de som skulle kunna behöva ditt stöd och din solidaritet, Skit i dem så länge som du får det du vill!".

Men mest blir jag arg.
Och bitter.

Jag menar inte att karln som "Älskar" sin alltmer svårnådda sjuka hustru,ska fortsätta vara tillsammans med henne trots att hon inte är densamma som hon var förr, och, ve o fasa, inte har sex med honom längre.

( "men du förstår väl att karlar HAAAAAAR inte samma behov som kvinnor, du förstår, de MÅSTE ha sex, annars går de ju ut och våldtar, förstår du väl... de kan helt enkelt inte hjälpa det.")

Det jag menar är att kvinnan borde ha gett honom en metaforisk pungspark och ruskat vett i honom och sagt:
"står du inte ut med att kvinnan som du säger dig älska och som antagligen även älskar dig är svårt sjuk och inte kan tillfredställa alla dina behov till den grad att du juckar mot benet på förbipasserande friska kvinnor, så borde du kanske reflektera över vad ordet "skitstövel" innebär för dig, och huruvida du skulle vilja att din "älskade" , svårt sjuka fru var gift med en sådan!"

Åh, vad arg jag blir.

One of those days

image155

olika prioriteringar i livet

image149


Alla har vi olika prioriteringar i livet.
Vad som är viktigt för mig, behöver inte vara särskilt viktigt för nästa person
och det är ju bara att respektera...
Men jag kan inte hjälpa att jag blir nedstämd när jag läser de åsikter och prioriteringar som jäser i dessa kvinnors inre, samtidigt som jag blir lättad över att vara mycket långt ifrån den världen.


fronten för rökfria sovrum

En pytteliten uppdatering: jag är sjuk.
Jag försöker trotsa sjukdomen en smula med att diska lite mellan varven ( vårat diskberg skulle skrämma slag på även de mest luttrade av everest-bestigare), och maila in skoluppgifter, speciellt nu som jag inte kan deltaga i undervisningen.
Och som brukligt vid inslag av sjukdom så blir man illamående och matt om man sitter upp förlänge... då lockar sängen. Oh, ni svala lakan och smygande luddiga värme, och lilla katt som ligger ihopkrupen i sängen och håller mig sällskap oh, vad det lockar...

Kruxet är: vad som verkar vara vår nya granne tycka vara klar med den första etappen av renoveringen i den intillliggande lägenheten som gränsar till vårat sovrum.
Att just den delen har blivit renoverad insåg vi när vi, efter en stunds högljutt vuxenkramande, tystnade och märkte att det genast sattes igång att slipas på andra sidan väggen.
Det kan man ju leva med, det är sådant som händer, men så tar jag en sväng förbi vårat sovrum, påväg in i köket...... och jag slås av en dunst av cigarettrök.
...
Jag tassar in i sovrummet och konstaterar att det luktar som om någon rackare har suttit där och bolmat under större delen av dygnet. Åh, vad jag önskar att grannen kunde snusa istället.
iom att jag redan är så illamående så klarar jag inte riktigt av att lägga mig i ett rum som luktar gammal rök...
och den här infernaliska stanken kommer ju att sätta sig i våra kläder...
Jag känner mig ...befläckad.

image145

Skriv på du med..

image115


Om att lagstifta märkning på katt och hund.
Och därmed förhoppningsvis, bidra till att höja framförallt katters status i landet.
"Varför behöver katter ha högre status, jag känner mängder utav kattägare som inte gör annat än skämmer bort sina katter!" säger kanske någon då, varvid jag kan passa på att nämna följande: iom att katten har så låg status, så har de även lågt värde.
Tittar man på Blocket så kan man hitta allt från desperata till oansvariga kattägare som är beredda att sälja katter för 25:- per tass. Då är det ju inte särdeles konstigt att det varje år lämnas tusentals katter runt om i Svergie, som helt enkelt har blivit för krävande på så sätt att de behöver mat, utrymme att röra sig för vildsinta lekar -de härstammar trots allt från vilda djur- och ren toalett, eller som kanske helt enkelt har vuxit några månader, och inte längre är den söta lilla fluffiga dunboll som den en gång var.

Ett undantag är givetvis uppfödda katter, med stamtavla, som ju går för tusentals kronor, där är det tyvärr en annan sak, där kan det ju röra sig om en investering, avelsmöjlighet, det är "finare" att äga en raskatt.

Katthemmen tar in hundratals misshandlade (öron bortkliptta med sax, söndersparkad käke, vanvårdade, sjuka, hemlösa, bortglömda katter varje år.
Varför kan inte folk ta ansvar? varför finns det inte "kattkurser" som det finns hundkurser, som skiljer sig på så vis att den nyblivne kattägaren får lära sig om katten, dess språk och behov för att få större förståelse, insikt, och framförallt: ökad ansvarskänsla.

Bloggare rasar åter igen...

image114

..Helt otroligt ofattbart...

"Det kan bli avgifter på som mest 1200 kronor om året för hjälpmedel som rollator, elrullstolar och träningscyklar från nästa år i Stockholms län. Det har tidigare alltid varit gratis att låna, men nu planeras flera nya avgifter för att dra in mångmiljonbelopp till landstinget. Några beslut är ännu inte fattade, men den borgerliga alliansen har gett ett uppdrag till tjänstemännen att hitta besparingar på hjälpmedelsområdet som dragit över sin budget under många år. Och förvaltningen har nu tagit fram flera kontroversiella förslag för att öka landstingets inkomster med cirka 25 miljoner. Bland annat måste man betala 500 kr för en komplett rollator med korg och en elrullstol ska kosta 600 kronor i hyra per halvår. Detta är gratis idag liksom tränings- cyklar och samtalsförstärkare, men också här blir det avgifter även om det finns starka medicinska skäl för patienten att få hjälpmedlen."

Men det är ett ju bra initiativ av alliansen, man har ju, exempelvis, hört om så många friska unga människor som på skoj lånar lite rullatorer då och då och rejsar omkring helt i onödan... eller... vänta.. nej... det har man inte... hmmm.. men det måste ju finnas en vettig logisk och humanistisk förklaring för detta va? Alliansens vägar äro outgrundliga, men ALLTID empatiska, och aldrig att alliansen skulle dra nytta av handikappades och svårt sjuka människors situationer för att få in mer penningar till landstinget... väl?

Jag vet att vår kulturminister ( som säkert gör sitt bästa, men jag ställer mig ändå tvivlande) tycker att det vore en bra grej att inte längre låta lånandet av böcker på bibliotek vara gratis ( hyrböcker?)... själv tycker jag att det är ett vidrigt förslag, men skulle det inträffa så har jag ändå möjligheten att göra ett val: Köpa boken för en större summa, eller...hyra den för en mindre summa.
En Person med grav CPskada har nog inte så mycket möjlighet att utbrista: "Nej, vilken onödig utgift, idag gör jag valet att inte ha en grav CP-skada som ju gör mig tvungen att vara rullstolsburen och ha en töntig personlig assistent som ständigt ska ta på mig!".

.Omval nu, tack.

Bloggare RASAR...

...som kvällspressen skulle ha uttryckt det, mot tidigare nämnda kvällspress val att beskriva Lily Allen som "mullig".
Ja, jag skrev: "mullig".
MULLIG!?!

Kära asiga aftonpress, jag ber härmed att få informera om att en individ som är normalviktig, och därmed inte har samma kroppsform som Paris Hilton (som ni av något skäl så ofta ser som hett nythetsstoff ), är inte, per automatik, MULLIG!

...Jag försöker lugna ner mig med att stillsamt mässa: "Alla som jobbar för kvällspressen kan omöjligtvis vara idioter, alla som jobbar för kvällspressen kan omöjligtvis vara idioter..." osv in i evinnerlighet.
...Men det funkar inte, jag övertygar ingen efter detta.

Här är aftonpressens defenition av en mullig person.

image98

Det är bäst att ni rusar iväg och kollar erat BMI, kära läsare, vem vet vad kvällspressen hade valt att beskriva er som? Ja, antingen det eller så är någon vänlig nog att massavskeda alla lobotomerade NK-offer från pressarna.

Puss från mig.

uppdatering

I flera dagar har jag planerat att glädja er tre, trogna läsare (varav vilka jag är en), med uppdateringar och bilder ifrån min och Leffes pysselafton som främst resulterade i en nästan tom flaska martini, en uppätan halvliter chokladkrossglass, en uppäten kaka med rättvise och kravmärkt choklad, och slutligen: två krokodiler av pärlor.

Jag har velat ge er detaljerade återgivningar av vår underbara picknick på själva knugens välklippta gräsmatta* med bilder från vackra drottningholm, men även det har ni blivit besparade.

Nu sitter jag här efter en lång kvällspromenad och huvudet är fullt av avgaser, som tex: att nationaldemokraterna vill starta eget dagis, hur människor plågar djur för sitt egna höga nöje, men främst: hur människor kan vara så empatibefriade att man idag, på 2000talet, fortfarande utser vissa som bättre än andra, och många som sämre... Somliga så dåliga att de per automatik raderas från näthinnan av förbipasserande av högre rang.. jag talar givetvis nu om hemlösa.
Och hur ungdomar rättfärdigar att misshandla, utnyttja och förnedra människor som förlorat allt, befinner sig så lågt på botten att de inte längre har något värde ens för sig själva.
Jag talar dels om ofattbart äckligt cyniska "bumfights". ...jag har inte sett filmen i sin helhet och det är jag nöjd med. typiskt av en grabb av högre medelklass att utnyttja folk på det viset.. det får mig att vilja kaskadkräkas på en hel kultur.
Och dels så talar jag om fenomenet "Bumbashing" som är så lågt att det är i klass med att misshandla barn och djur. Friska kids som ger sig på hemlösa med diverse tillhyggen.
En sitaution där någon helt utan rättigheter, som är övermannad och inte i stånd till att ens försvara sig.. jag saknar ord för att beskriva hur ledsen jag blir på bristen av medmänsklighet.

Vi är så bra här i väst, det finns ju knappt kvar några orättvisor alls, inte kan det göra det i ett land som kallar sig "det mest jämställda i världen" när kvinnors lön motsvarar 80% av mäns lön för likvärdigt jobb, och där hemlösa behandlas som osynliga, akut psyksjuka inte får vård i tid och tragedin blir ett faktum, där rasismen och sexismen finns överallt.
Snälla folk...
Gör om.. gör rätt.

Situation Stockholm. Bra tidskrift, köp den.
Nej,  jag är inte på det bästa av humör för ögonblicket...

Irriterat Intro

Det borras frenetiskt på andra sidan väggen, och jag förväntar mig snart ett oväntat och mycket oönskat besök från vem det nu kan vara som står där och borrar för sitt liv.
(Inget kaffe kommer borraren att bli bjuden på då, kan jag avslöja.)
Nå, detta tär på mitt annars ack så legendariska tålamod, kanske speciellt för att det låter såhär: "Brrrrrrrrrrrrrrrrr-Brrrrrrrrrrrrrrrr-Brrrr-Br-r-Brrrrrrr-Brr-Brrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr-"
(sjung med vettja). Ja, som ni förstår så sliter det på det mest vältränade av psyken att höra timme ut och timme in.
Så jag ska strax avrunda detta mitt första inlägg i blogg #456.9, för att verkligen försöka slappna av, njuta lite av Debussy, och meditera över den mysiga promenaden som jag snodde åt mig igår på kolonilottsområdet.
Men först: en passande bild.
image1

RSS 2.0