ingen vitglödgad skam kan vara hetare...

image226

..än den jag känner nu, när jag så överflödigt blottar mig för er, kära läsare.
Jag har börjat utmana mig själv nu; hur länge kan en relativt psykiskt frisk individ klara av att lyssna på verket "ingela", om och om igen utan att brista ut i gråt, bli självmordsbenägen, eller iallafall tröttna en smula och byta låt?
(observera det tvångsmässiga och klämkäcka rimmet...det är kanske sådant som drabbar en vid för kraftig konsumtion av Brobergs ondskefullt geniala hit?)
Jag har hållt på nu i lite över 2 timmar, och jag har fortfarande ett sjukligt, närmast fysiskt, behov av lallandet och den ljuva ljuva YTTERST klämmiga basgången.

Jag börjar oroa mig för hur jag ska kunna somna inatt utan att tillföra Ingela till min uppenbart drabbade hjärna.

Hur kan detta vara?

Har herr Målarrock ingått i en pakt med satan?
Är ni möjligen bosatt i Kungens kurva, Herr Broberg?


Ingela-lalala-lalala, vicken pingelalala-lala, ingentingela-lalala-lalala, går upp mot Ingela-lalala-lalala...

rökt kök

Eftersom sambon passade på att elda lite skärbräda i köket medan jag ovetandes stod och tvättade håret så har natten varit  illaluktande och dragig.. givetvis så har röken satt sig i majoriteten av textilier, och det dröjer till nästa tvättid. ... några tips?
En utplacerad skål med ättika ska vara bra har jag hört...

Videovåld och testosteron.

image185


Jag har inte tidigare insett hur ofattbart lättpåverkad jag är, förrns nu, minuterna efter att jag spänt suttit och tittat på the ultimate fighter med andan i halsen, kännt hur mina hjärnceller sympatidött en efter en, och hur jag plötsligt är så till bredden fylld av bubblande testosteron att jag skulle kunna spendera ett helt dygn med att tvinna min buskiga mustasch och ansa mina polisonger.
För ett ögonblick ville även jag vara en mäktig, muskulös man med meningslösa tatueringar, märkliga kalsonger, tävlingsinstinkter och en osund känsla för våld.

Brottningsbilden kommer härifrån.

oväntat

Det kan kanske räknas som ett litet misslyckande om ens huvudbonad, gjord för att sätta skräck i folk med sin varulvsdesign... mest för tankarna till GIzmo och Banarne... iallafall än så länge...



fejanboken

image156

Nu har även jag fallit för trycket och joinat de förtappades parad: Facebook.
....har du det med?

spottdusch.

image118

Jag är inte den som inte kan dela med mig av mina genanser...

Idag så råkade jag spotta en icke ont anande klasskamrat rakt i det icke ont anande ansiktet. Nej, jag har inte för vana att spotta folk varken i deras ansikten eller någon annan stans. Den bespottade stackars människan lyckas med förkloppsligandet av begreppet "flickan"; hon är liksom "gräddig", med en vacker ljus röst, ett generöst litet leende, ett gott humör, långt hår och ett klipskt huvud.
Kan du nu föreställa dig denna oskuldsfulla 21 åring.. hon tar samma psykologi-kurs som jag ( vilket hon nu säkert bittert ångrar) och vi har mest börjar kommunicera med varann på senare tid, så, det är ju inte direkt som att vi var de såtaste av polare ens till att börja med...
Och detta olyckliga inträffar... över 5 minuter gick åt till att prata om hur jag hänsynslöst spritt min saliv för vinden.

Trots att jag försökte förklara och ursäkta mig med att jag ville skapa en audiell upplevelse-en ljudillustration, om du så vill- och att det var den plötsliga vinden som förstörde allt med att föra vätskedroppar i förbipasserandes ansikten, så tror jag nog att hennes glada och flickiga sinne fick sig en purken törn.
...ack
Jag är en missförstådd konstnär utan icke-bespottade vänner.

smoothiekuppen på tvärbanan.

image32

Följande anekdot är sann, självupplevd och näst intill förnedrande.
Jag antar att du vid det här laget bubblar av nyfikenhet och läsentusiasm likt en nyinvigd dokusåpakändis infor sitt livs första aftonbladet-utvik, så låt oss inte vänta längre:

Plats: Tvärbanan.
Jag och "gärningsmannen" som gärna vill förbli anonym, valde att sätta oss på närmaste lediga plats, vilket just då råkade vara med ryggen i färdriktningen, och med två personer som satt mitt emot oss.

De två nämnda personerna var av Amerikanskt ursprung. Den slutsatsen är baserad på de fragment av deras konversation som jag snappade upp före incidenten, som sedan blev mycket bekräftad efter själva olyckan.
De var runt 60 år båda två, och kvinnan bar på en utav de reklamskyltarna för Tintin-utställningen på sjöhistoriska som hängt i diverse kommunala färdmedel i stockholm.

Vädret var lite för varmt för att vara idylliskt, törsten var ett faktum, och X hade inte ätit på hela dagen. Sammanfattningsvis så befann han sig närmast på ett mentalt och fysiskt zombiestadie.
Innan vi tog plats i tåget inför den generande färdtur av doom som väntade oss, så beslöt jag att införskaffa någon form av dryck, som helst av allt skulle vara lite trögflytande och innehålla rikligt med fruktsocker, så att jag och X skulle hålla oss från att gräla pga törst, sockerfall och utmattning på vägen hem.
Valet föll på en Smoothie.
The smoothie of doom.

Efter att vi har satt oss mitt emot detta icke ont anande äldre par så småpratar vi, vi skrapar en trisslott, och minsann, om jag inte tycker att törsten är påtaglig!
Så; fram plockar jag denna lockande smoothie, skruvar av locket, för den mot mina läppar och lyckas hindra mig från att ta ett par läskande stora klunkar eftersom det slår mig att X garanterat är i större behov av drycken än jag.
Så som vilken omtänksam sambo som helst så för jag den öppnade flaskan med smoothie mot honom och frågar om han vill dricka lite.
Utan att svara, och utan att ens vrida på huvudet eller ge mig en blick, så tar han flaskan... och skakar den.
Jajjemän.
Alla drar vi ett djupt andetag och jag stirrar, jag stirrar så hårt att man skulle kunna tro att jag fått för mig att
mitt blotta stirrande skulle kunna få de stora multivitamin-stänk-blafforna som nu piffar upp det äldre parets plagg, att försvinna.
Så många tankar rusade igenom mitt huvud att jag inte fann ett enda ord.
Paret visade sin avsky med all önskvärd tydlighet.

"we´re really awfully sorry" säger jag
"So are we!" säger den stackars kvinnan.

Det tog X en liten stund att mentalt gå igenom det som just hänt... det sammanfattade han såhär:
A-det fanns inget lock på smoothien.
och
B- han har nu bokstavligen befläckat två helt oskyldiga medresenärer.
När han väl summerat detta och återfått fattningen så fiskade han magiskt upp en oöppnad förpackning med pappersnäsdukar, sträckte den mot kvinnan samtidigt som han på engelska bad om ursäkt och sade att nästdukarna kan ju inte gottgöra att han så explosivt kastat smoothie på dem , men att det iallafall är något...
Hon tycktes inte ritkigt förstå vad han ville med nästdukarna, tog packningen, öppnade den, och räckte honom sedan en näsduk.
Här var förvirringen total.
Vad kan kvinnan egentligen ha velat?
"ehm .. no..." sa jag, tock en annan näsduck och försökte förtydliga att poängen var att man kunde torka av sig själv med dessa näsdukar.
Såhär i efterhand misstänker vi att hon antog att VI skulle torka av dem.
Jag beklagar verkligen att X utan att mena det kastade smolk i deras semesterbägare, men inte fan tänker jag att varken jag eller min snubbe ska sitta och gnugga folk på deras lår.

Det slutade med att det numer bittra paret lämnade tvärbanan för att åka hem och byta kläder.

Det var pinsamt, synd om paret och antagligen helt otroligt priceless för de andra resenärerna.


RSS 2.0