bloggen

Följande anekdot är sann, självupplevd och näst intill förnedrande.
Jag antar att du vid det här laget bubblar av nyfikenhet och läsentusiasm likt en nyinvigd dokusåpakändis infor sitt livs första aftonbladet-utvik, så låt oss inte vänta längre:

Plats: Tvärbanan.
Jag och "gärningsmannen" som gärna vill förbli anonym, valde att sätta oss på närmaste lediga plats, vilket just då råkade vara med ryggen i färdriktningen, och med två personer som satt mitt emot oss.

De två nämnda personerna var av Amerikanskt ursprung. Den slutsatsen är baserad på de fragment av deras konversation som jag snappade upp före incidenten, som sedan blev mycket bekräftad efter själva olyckan.
De var runt 60 år båda två, och kvinnan bar på en utav de reklamskyltarna för Tintin-utställningen på sjöhistoriska som hängt i diverse kommunala färdmedel i stockholm.

Vädret var lite för varmt för att vara idylliskt, törsten var ett faktum, och X hade inte ätit på hela dagen. Sammanfattningsvis så befann han sig närmast på ett mentalt och fysiskt zombiestadie.
Innan vi tog plats i tåget inför den generande färdtur av doom som väntade oss, så beslöt jag att införskaffa någon form av dryck, som helst av allt skulle vara lite trögflytande och innehålla rikligt med fruktsocker, så att jag och X skulle hålla oss från att gräla pga törst, sockerfall och utmattning på vägen hem.
Valet föll på en Smoothie.
The smoothie of doom.

Efter att vi har satt oss mitt emot detta icke ont anande äldre par så småpratar vi, vi skrapar en trisslott, och minsann, om jag inte tycker att törsten är påtaglig!
Så; fram plockar jag denna lockande smoothie, skruvar av locket, för den mot mina läppar och lyckas hindra mig från att ta ett par läskande stora klunkar eftersom det slår mig att X garanterat är i större behov av drycken än jag.
Så som vilken omtänksam sambo som helst så för jag den öppnade flaskan med smoothie mot honom och frågar om han vill dricka lite.
Utan att svara, och utan att ens vrida på huvudet eller ge mig en blick, så tar han flaskan... och skakar den.
Jajjemän.
Alla drar vi ett djupt andetag och jag stirrar, jag stirrar så hårt att man skulle kunna tro att jag fått för mig att
mitt blotta stirrande skulle kunna få de stora multivitamin-stänk-blafforna som nu piffar upp det äldre parets plagg, att försvinna.
Så många tankar rusade igenom mitt huvud att jag inte fann ett enda ord.
Paret visade sin avsky med all önskvärd tydlighet.

"we´re really awfully sorry" säger jag
"So are we!" säger den stackars kvinnan.

Det tog X en liten stund att mentalt gå igenom det som just hänt... det sammanfattade han såhär:
A-det fanns inget lock på smoothien.
och
B- han har nu bokstavligen befläckat två helt oskyldiga medresenärer.
När han väl summerat detta och återfått fattningen så fiskade han magiskt upp en oöppnad förpackning med pappersnäsdukar, sträckte den mot kvinnan samtidigt som han på engelska bad om ursäkt och sade att nästdukarna kan ju inte gottgöra att han så explosivt kastat smoothie på dem , men att det iallafall är något...
Hon tycktes inte ritkigt förstå vad han ville med nästdukarna, tog packningen, öppnade den, och räckte honom sedan en näsduk.
Här var förvirringen total.
Vad kan kvinnan egentligen ha velat?
"ehm .. no..." sa jag, tock en annan näsduck och försökte förtydliga att poängen var att man kunde torka av sig själv med dessa näsdukar.
Såhär i efterhand misstänker vi att hon antog att VI skulle torka av dem.
Jag beklagar verkligen att X utan att mena det kastade smolk i deras semesterbägare, men inte fan tänker jag att varken jag eller min snubbe ska sitta och gnugga folk på deras lår.

Det slutade med att det numer bittra paret lämnade tvärbanan för att åka hem och byta kläder.

Det var pinsamt, synd om paret och antagligen helt otroligt priceless för de andra resenärerna.