Kära ni läsare.
Jag håller med, rakt av kära Camilla; Hårda, och efter några dygn; obarmhärtigt obekväma och ytterst smärtsamma.)
Jag har inte behövt spendera någon natt (eller dag heller, för den delen) i sjuksäng sedan mitt senaste inlägg, tack och lov.
Jag ska måla.
Jag har införskaffat några tomma dukar som väntar på mig.
"Vad ska du ha för motiv?"
Jo ser du kära intresserade individ av valfri ålder och kön, själva temat för den utställning som jag ambitiöst föreställer mig är följande: "En hyllning till köttet".
Det kommer att bli osedeligt, mycket naket och hårigt.
Och förhoppningsvis blir den inte besökt utav någon person med hjärtflimmer som faktiskt gillar konst med skärgårdsmotiv.
I övrigt har jag spenderat en rastlös kvart med att utstöta underliga guttorala läten.
Först gjorde jag en tolkning framför datorn av en galen professor som planerar att ta över världen med sitt mäktiga super-kaleidoskop-of doom.
Och senare gjorde jag mest ett skrämmande gurgel som avslutades i ett utdraget: "PTrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr!"-ljud.
Kära läsare som eventuellt klickar sig hit i hopp om att läsa ngt nytt...
Det har varit tyst här ett tag, vilket beror på en oväntat lång sjukhusvistelse.
(okej, det rör sig bara om en vecka, ungefär, men, bannemig, i ett rum där det var ens rumskamrat som hade den fantastiska utsikten, och jag som hade den vita väggen som utsikt, där den psykiskt sjuka kvinnan som inte hade toalett på rummet, ibland tassade in i entusiastisk tro på att vi var toaletten, där gick tiden lite långsammare än i resten av landet.)
Vad har jag lärt mig av min sjukhusvistelse?
1. När läkare säger: "Nej, det gör inte ont." så har de oftast fel. ...mycket fel.
2. Jag är inte i närheten av tapper när jag ligger på sjukhus, inte någonstans.
3. För mycket morfin gör en illamående.
4. Min sambo är den bästa i hela världen.
Jag dokumenterade min vistelse med att fotografera allt från nålarna som peroforerade mina båda armveck, och handryggar, till dränagets ingång, med sin lilla blå kirurgtråd, men jag förmodar att det skulle vara med tveksamhet som ni skulle skulle ta den visuella informationen till vara.
Puss och kram.
(okej, det rör sig bara om en vecka, ungefär, men, bannemig, i ett rum där det var ens rumskamrat som hade den fantastiska utsikten, och jag som hade den vita väggen som utsikt, där den psykiskt sjuka kvinnan som inte hade toalett på rummet, ibland tassade in i entusiastisk tro på att vi var toaletten, där gick tiden lite långsammare än i resten av landet.)
Vad har jag lärt mig av min sjukhusvistelse?
1. När läkare säger: "Nej, det gör inte ont." så har de oftast fel. ...mycket fel.
2. Jag är inte i närheten av tapper när jag ligger på sjukhus, inte någonstans.
3. För mycket morfin gör en illamående.
4. Min sambo är den bästa i hela världen.
Jag dokumenterade min vistelse med att fotografera allt från nålarna som peroforerade mina båda armveck, och handryggar, till dränagets ingång, med sin lilla blå kirurgtråd, men jag förmodar att det skulle vara med tveksamhet som ni skulle skulle ta den visuella informationen till vara.
Puss och kram.
In bland tarmar och bindväv
Jag har pluggat ämnet: "medicinsk grundkurs", i vilket vi lär oss om den fantastiska och gurglande värld som döljer sig under lager av bindväv, muskler, fett och hud.
Detta pluggande har oavsiktligt gett nöjet att knarka TV-serien "HOUSE" en ny dimension.
Och jag finner mig alltsom oftast i TVsoffan, vilkens ena armstöd jag krampaktigt håller i medan jag utstöter små patetiska -men entusiastiska- och högljudda diagnoser på påhittade TVpatienters krämpor.
Jag öppnar alltså en bok, läser lite och i ett sällsynt skådat rus av påhittad medicinsk allmänbildning... så känner jag mig mer trygg med att bli lagd under en kniv för att få mina inälvor omkringpetade medan jag sover.
nåväl, wish me luck.
/kramar från "TarmTina".
märklig vänskap och skitfilm.
Jag hade som barn en jämnårig väninna, med mycket tvivelaktig filmsmak.
Det var helt och hållet hennes fel att jag överhuvudtaget köpte en biljett till "pillertrillaren" och slog mig ned i biografens plyschiga stol, trots mina mycket onda misstankar kring att filmen skulle vara skit rakt igenom.
Det var den givetvis. Hon insisterade och dominerade och drog slutligen med mig på visningar av en lång rad dåliga svenska produktiner:
"Drömkåken" är iof lite charmig, men kanske inte heller ett cineastiskt mästerverk om vi ska uttrycka oss diplomatiskt.
"Ha ett underbart liv" är förkrossande usel. Förlåt mig Ulf Malmros, om du mot all plausibel förmodan skulle råka läsa detta, jag älskar allt annat som du har regisserat, men.. hur tänkte du med "ha ett underbart liv"??
"Kådisbellan" är blott en av många trista filmer i vilken en gubbe myser åt minnena från ett ohygieniskt och ångestladdat 20tals stockholm.
"Riktiga män bär alltid slips" är något av ett bottenmärke för Svensk Film.
Den kvalar in som det absolut sämsta jag sett i filmväg, tätt intill de platsdelande ettorna: "Ha ett underbart Liv" och "Pillertrillaren".
Ja jäklar.
Jag kan tacka henne för denna djupdykning i konstens absoluta dy.
Utan hennes påverkan; vad hade jag egentligen haft för ramar när det gäller dömandet av de filmer jag ser?
Jag hade inte insett att det finns en nollpunkt, en bottennivå, och att strax under bottennivån, just ovanför en glödande kärna av helvetets magma, där krälar dessa filmer omkring.
Hennes filmsmak är säkert lika tvivelaktig än, hur det står till med den saken vet jag inte, och jag har inte heller något intresse av att ta reda på det då vår kontakt äntligen klipptes för nästan tio år sedan.
Somliga vänskaper, som snarare liknar såpa-avsnitt med dominanslekar av det psykiska slaget är minst sagt onödiga, hon är säkert inte någon dålig människa bara för att våran relation var obalanserad och krystad, men relationen var just som den var.
Det var helt och hållet hennes fel att jag överhuvudtaget köpte en biljett till "pillertrillaren" och slog mig ned i biografens plyschiga stol, trots mina mycket onda misstankar kring att filmen skulle vara skit rakt igenom.
Det var den givetvis. Hon insisterade och dominerade och drog slutligen med mig på visningar av en lång rad dåliga svenska produktiner:
"Drömkåken" är iof lite charmig, men kanske inte heller ett cineastiskt mästerverk om vi ska uttrycka oss diplomatiskt.
"Ha ett underbart liv" är förkrossande usel. Förlåt mig Ulf Malmros, om du mot all plausibel förmodan skulle råka läsa detta, jag älskar allt annat som du har regisserat, men.. hur tänkte du med "ha ett underbart liv"??
"Kådisbellan" är blott en av många trista filmer i vilken en gubbe myser åt minnena från ett ohygieniskt och ångestladdat 20tals stockholm.
"Riktiga män bär alltid slips" är något av ett bottenmärke för Svensk Film.
Den kvalar in som det absolut sämsta jag sett i filmväg, tätt intill de platsdelande ettorna: "Ha ett underbart Liv" och "Pillertrillaren".
Ja jäklar.
Jag kan tacka henne för denna djupdykning i konstens absoluta dy.
Utan hennes påverkan; vad hade jag egentligen haft för ramar när det gäller dömandet av de filmer jag ser?
Jag hade inte insett att det finns en nollpunkt, en bottennivå, och att strax under bottennivån, just ovanför en glödande kärna av helvetets magma, där krälar dessa filmer omkring.
Hennes filmsmak är säkert lika tvivelaktig än, hur det står till med den saken vet jag inte, och jag har inte heller något intresse av att ta reda på det då vår kontakt äntligen klipptes för nästan tio år sedan.
Somliga vänskaper, som snarare liknar såpa-avsnitt med dominanslekar av det psykiska slaget är minst sagt onödiga, hon är säkert inte någon dålig människa bara för att våran relation var obalanserad och krystad, men relationen var just som den var.
2008as första inlägg:
Börjar givetvis med frågan: tror du på nyårslöften?
Tror du att någon som någonsin ger ett nyårslöte utöver: "Jag ska inte börja snusa i år heller!"
faktiskt håller löftet?
Eller avlägger det på allvar?
Jag viskade ut ett nyårslöfte, och jag tänker hålla det hemligt.
Kanske avslöjar jag det lagom till nästa årskifte?
