bloggen

Som vuxna människor så har vi alla ett visst ansvar för allt levande i vår direkta närvaro.

Vi  kan hjälpa en äldre människa som halkat att komma på fötter och känna sig trygg, omhändertagen.
Ser vi en fågelunge som fallit från sitt bo så kan vi lyfta tillbaka den.

Vi kan alla göra vårt, inte alltid någon större ansträngning från vår sida, men kanske mycket betydelsefullt för den vi hjälper.

Jag läste i DN att igelkottarna kommer att gå en svår vår till mötes. ... Om vi inte ger dem en hjälpande hand.

Sprid ordet till alla som kan bo i närheten av en liten taggig filur.

"kottarna äter maskar och insekter ? uppmanar nu Krångh privatpersoner att ta hand om underviktiga igelkottar. Privatpersoner får enligt reglerna ha ett vilt djur inomhus i högst två dygn.

- Ta in den i rumsvärme, 18?20 grader, ha den i en kattbur med tidningspapper i botten och med lite halm som den kan krypa in i.

Mat som rekommenderas är blötlagd torrfoder för katter eller hundar och vatten, eftersom mjölk kan leda till tarminflammation."

Den äldre mannen rörde sig med stor svårighet.

Hans grepp om rullatorn var antagligen krampaktigt, med vitnande, svullna knogar under de stiliga, svarta skinnhandskarna.
Han hade säkert börjat korsa gatan precis när ljuset slog om till grönt.
Och han hade säkert spänt väntat, tänkt att så fort bilarna får rött ljus, i precis samma sekund, då skulle han gå, så fort han bara kunde.
Han var sakta på väg upp mot trottoaren på andra sidan gatan och ljuset hade slagit om till rött för länge sedan.

Jag försökte febrilt att damma av massagestudierna, minnas muskler och antagonister för att kunna sätta det metaforiska fingret på vad det var som gjorde att han hade så svårt att få benen att lyda honom.
Men det enda jag kunde tänka var: "stroke, han fick en stroke en gång för länge sedan, skadorna blev stora."

Det gjorde ont i mig att se honom kämpa för varje steg.
Benen lydde honom inte helt, balansen var en svikare och jag hoppades att rullatorns hjul inte stänkte upp gatans skit på hans noggrant pressade byxor.

Det stack till i hjärtat när jag såg den första bilen, med en ung och arrogant förare ila förbi honom, så tätt bakom.
Han hade fortfarande inte kommit upp på trottoaren, det var som att se en sköldpadda kämpa sig fram, upp, upp, upp.

Nästa bil, med nästa arroganta as till förare, och jag såg hur hans beiga trenchcoat slets i vinddraget.
Jag höll andan och önskade, bad till eventuella högre makter, att han inte skulle förlora balansen och handlöst falla bakåt för att möta sitt öde under en tredje arrogant förares hjul.

Jag blev ledsen och arg... visst, bilisterna kanske hade bråttom till jobbet, men det rör sig om en annan människas rätt till värdighet, rätt till respekt och rätt till att känna sig trygg.

"Förlåt att jag är lite sen chefen, men jag var tvungen att visa lite respekt och medmänsklighet".
Varför ska det vara så förbannat svårt?

Mannen på bilden är mycket lik mannen från imorse.

Jag var nykter hela aftonen, vilket var trevlig och påminnde lite om min tid som nykterist, back in the 90s.

Jag hade fruktat att det skulle bli långtråkigt att vara den enda nyktra på tillställningen, men det visade sig att jag skulle ha fel, och dessutom kan en tillställning inte vara tråkig när singstar är inblandad.
Däremot så upplevde jag ett intressant fenomen, ju mer påverkade folk runt omkring mig blev, desto mer illa till mods blev jag... jag hade glömt hur det känns, men det känns.

Såhär dagen efter är jag trött, och känner mig bakfull ( fantomsmärtor, skulle man kunna kalla det) så jag svalkar mig med Goldfrapp. Och musiken är så bra att jag vill dela med mig av den till er, kära läsare.
Var så goda, ta för er av videolänkarna nedan.
Men själva låten är värt allt.

Pilot, själva videon var lite seg i början, men om du är trött, sjuk, bakis, eller liknande så uppmanar jag dig att praktisera tålamod, för det är både den och du värd.

Detta är Utopa, meget vackert, mina damer och herrar och alla ni däremellan.

Jag har en vän, en mycket intelligent och kreativ vän, som för ett år sedan förklarade för mig att hon föreställde sig helvetet; "Litet som kungens kurva..".

Ja, jag skrattade först, men sedan när bussen vi satt på fick en stor mängd livströtta och svettiga passagerare, och sedan började, till synes planlöst, cirkla omkring, så förstod jag faktiskt vad hon menade.

Det var som om en mäktig, osynlig hand tog strypgrepp på mig, adrenalinet rusade till.
Jag beskrev för min vän hur jag oförklarligen drabbades av en intensiv lust att klösa mig fram genom massan av levande vävnad och tyg som var mina medpassagerare, och vidare kasta mig ut genom dörrarna medan möjligheten fortfarande fanns.
Min vän log och välkomnade mig till helvetet.

Men nyss så ringde telefonen...
Jag svarade med en charmig och informativ fras: "Hallå, det här är Nåva."
Svaret blev:-" ....*bakgrundsbrus, någons röst*....."
jag -"Hallå?"
Svar -"...*bakgrundsbrus, knaster*...."
Jag-"...hallå??"
Svar-"...*bakgrundsbrus*... Ja, hej, jag söker Nåva XXX, är hon hemma?"
Jag tänkte febrilt: "Säg nej, säg nej och släng på luren innan han hinner säga: "Nähej, men då kanske jag kan tala litet med DIG istället?"!!"
Men det gjorde jag inte... istället försökte jag halvdant att dölja mitt missnöje över att bli uppringd av detta djävulens verktyg, med sin inövat "trevliga" stämma och rabbelvänliga telefonfraser.

Jag lät honom dra hela manuset med dess inlagda små skratt på rätt ställen ( ofta följande ett klämmigt "Eller hur?"). och när jag då och då gav ifrån mig ett litet hummande, som svar på "eller hur? ehahah!" eller kanske ett sofistikerat: "du håller väl med mig nu?". Så svarade han genast på det med ett bizarrt och omotiverat: "Ja, exakt!", eller "Ja absolut.".

För att göra en mycket lång och påfrestande och ointressant historia kort så tackade jag nej till produkten, och lade på luren otryggt förvissad om att helvetet nog har en del filialer i fräscha och nyrenoverade lokaler i Vasastan.

Jag finner en /ickesexuell/ njutning av att höra kvinnor och män uttala vissa ord.
Varför vet jag inte, det är ett mysterium som jag tycker att man ska undvika att gräva i... för allas trevnad.

Efter att C skickat en skriftlig redovisning rörande den oplanerade safarituren i homoerotikens outforskade djungel så blev jag peppad att gå ut. "Gå ut" i bemärkelsen "Fara in till stan och betala dyra penningar för att beträda lokal i vilken det spelas alldeles för hög musik till vilken man kan röra sig rytmiskt".

Jag kände ett behov av att "piffa upp mig" som det ibland kallas, frottera mig med andra upppiffade människor, dansa och bli beundrad, bara för att bli beundrad av vitt främmande människor, och sedan gå hem och vara nöjd, svettig, sönderdansad, varm och flamsig.
Allt detta hade kanske gått bra om det inte vore för att det fortfarande gör ont när jag drar djupa andetag, och stygnen inte ens är läkta helt och hållet.
Sambon drog ut på en nödvändig lekträff med en vän, och jag blev sittandes framför datorn och försökte att inte känna mig beige, tråkig, inaktiv och ensam.

Det var svårt tills jag råkade lyssna på Ani di Francos "Not a Pretty Girl."...

Då släppte den märkliga form av.. ja vad var det egentligen?
Prestige?
Behövde jag bekräftelse?
Nåväl, mitt tillfälliga behov av bekräftelse och rytmiskt wobblande släppte, och jag blev påmind om att jag faktiskt måste måla den där tavlan, jag vet ju precis hur motivet ska se ut.
Jag kretsar kring de där sabla uppsända dukarna som en gam över en nyligen avliden bisonoxe, men jag tycks inte ha modet till att landa.. som om jag trodde att oxen magiskt skulle förvandlas till fyra mycket levande och hungriga lejon om jag närmade mig.

... först tänkte jag skriva ett blogginlägg om hur jag småläst på nätet som handlade om div reaktioner och tankar kring ett outsiders-avsnitt som gick tidigt under 2007.
Det handlade om mycket överviktiga kvinnor, och de män som tycker att de är vackra.

Ett laddat ämne då tittarna delas in i två läger: Lägret som säger: "De kan omöjligtvis vara stolta över hur de ser ut, och tänk så osunt det är, har de ingen aning om riskerna?
Det är ju bara att röra mer på sig och äta mindre!"

Och läger nr 2 som säger; "det är ju sjukt, fattar de inte att det är ytligt, som att starta en klubb enbart för blondiner!"
(Sedan när blev krog och klubb-kulturen djup?)

Jag har tyvärr missat det avsnittet, och har letat förgäves efter det på nätet.

Själv är jag ju något tjock ( låt oss vara diplomatiska i överkant), men ändå så har mina partners (ex och nuvarande) haft något gemensamt.....
De har inte en fetisch för övervikt.
De har, så vitt jag vet INTE fått någon orgasm på grund av något idoga beundrande av valkar, skulle det ske så finns det inga ord att beskriva hur högt jag skulle höja mina välformade ögonbryn.

Ibland så har det hänt att jag sneglat på min snygga och sunt normalviktiga partner och funderat : "hur gick det här till?"

Men nu är jag alldeles för trött för att skriva någonting vettigt eller ens att komma till någon form av mer eller mindre långsökt poäng.. så jag tror att vi pausar här.

God Natt kära läsare.

... jag leker med tanken på att byta inriktning på bloggen.
Att låta den gå från att vara en otroligt egofixerad och spretig sak, till att uteslutande röra sig kring snabba MSPAINT Ödlor!
vad tycker ni, mina två rara läsare?

Jag kände mig disharmonisk... och det bästa man kan göra i tillstånd av disharmoni, är givetvis Det Enda Rätta:
Att fatta ett ostadigt tag om närmaste datamus och snabbt som attan rita en långnosad gecko i oldschoolprogrammet PAINT.
Feeling better allready