bloggen

Jajjemän.
Jag skrev tidigare ett långt inlägg om det intressanta dominerandet av modebloggar skrivna av söta 17 - 21 åringar
med modellutseenden som, om de inte lägger upp bilder på sig själva i dagens outfit, som av outgrundlig anledning ser exakt lika dana ut som alla andra outfits i alla andra modebloggar, gärna kommenterar Lindsay Lohans val av eller brist på stylist.
Efter att ha läst igenom detta inlägg så insåg jag att mitt gnällande nog mest hade att göra med att jag avundades deras till synes sorgfria ungdom och perfekt modellsmala kroppar ( man kan ju inte ha en modeblogg om man är en bollformad, kort, tant som jag, tex. ....eller kan man?)
Så...
Till den bollformade, inte särsilt modeintresserade kvinnans försvar:
Dagens outfit, en extremt laid back tolkning i flanell av den 14åriga grabbiga-pripps blå-killen.

(notera den självgoda minen)
*pojkvännens skjorta.

Följande anekdot är sann, självupplevd och näst intill förnedrande.
Jag antar att du vid det här laget bubblar av nyfikenhet och läsentusiasm likt en nyinvigd dokusåpakändis infor sitt livs första aftonbladet-utvik, så låt oss inte vänta längre:

Plats: Tvärbanan.
Jag och "gärningsmannen" som gärna vill förbli anonym, valde att sätta oss på närmaste lediga plats, vilket just då råkade vara med ryggen i färdriktningen, och med två personer som satt mitt emot oss.

De två nämnda personerna var av Amerikanskt ursprung. Den slutsatsen är baserad på de fragment av deras konversation som jag snappade upp före incidenten, som sedan blev mycket bekräftad efter själva olyckan.
De var runt 60 år båda två, och kvinnan bar på en utav de reklamskyltarna för Tintin-utställningen på sjöhistoriska som hängt i diverse kommunala färdmedel i stockholm.

Vädret var lite för varmt för att vara idylliskt, törsten var ett faktum, och X hade inte ätit på hela dagen. Sammanfattningsvis så befann han sig närmast på ett mentalt och fysiskt zombiestadie.
Innan vi tog plats i tåget inför den generande färdtur av doom som väntade oss, så beslöt jag att införskaffa någon form av dryck, som helst av allt skulle vara lite trögflytande och innehålla rikligt med fruktsocker, så att jag och X skulle hålla oss från att gräla pga törst, sockerfall och utmattning på vägen hem.
Valet föll på en Smoothie.
The smoothie of doom.

Efter att vi har satt oss mitt emot detta icke ont anande äldre par så småpratar vi, vi skrapar en trisslott, och minsann, om jag inte tycker att törsten är påtaglig!
Så; fram plockar jag denna lockande smoothie, skruvar av locket, för den mot mina läppar och lyckas hindra mig från att ta ett par läskande stora klunkar eftersom det slår mig att X garanterat är i större behov av drycken än jag.
Så som vilken omtänksam sambo som helst så för jag den öppnade flaskan med smoothie mot honom och frågar om han vill dricka lite.
Utan att svara, och utan att ens vrida på huvudet eller ge mig en blick, så tar han flaskan... och skakar den.
Jajjemän.
Alla drar vi ett djupt andetag och jag stirrar, jag stirrar så hårt att man skulle kunna tro att jag fått för mig att
mitt blotta stirrande skulle kunna få de stora multivitamin-stänk-blafforna som nu piffar upp det äldre parets plagg, att försvinna.
Så många tankar rusade igenom mitt huvud att jag inte fann ett enda ord.
Paret visade sin avsky med all önskvärd tydlighet.

"we´re really awfully sorry" säger jag
"So are we!" säger den stackars kvinnan.

Det tog X en liten stund att mentalt gå igenom det som just hänt... det sammanfattade han såhär:
A-det fanns inget lock på smoothien.
och
B- han har nu bokstavligen befläckat två helt oskyldiga medresenärer.
När han väl summerat detta och återfått fattningen så fiskade han magiskt upp en oöppnad förpackning med pappersnäsdukar, sträckte den mot kvinnan samtidigt som han på engelska bad om ursäkt och sade att nästdukarna kan ju inte gottgöra att han så explosivt kastat smoothie på dem , men att det iallafall är något...
Hon tycktes inte ritkigt förstå vad han ville med nästdukarna, tog packningen, öppnade den, och räckte honom sedan en näsduk.
Här var förvirringen total.
Vad kan kvinnan egentligen ha velat?
"ehm .. no..." sa jag, tock en annan näsduck och försökte förtydliga att poängen var att man kunde torka av sig själv med dessa näsdukar.
Såhär i efterhand misstänker vi att hon antog att VI skulle torka av dem.
Jag beklagar verkligen att X utan att mena det kastade smolk i deras semesterbägare, men inte fan tänker jag att varken jag eller min snubbe ska sitta och gnugga folk på deras lår.

Det slutade med att det numer bittra paret lämnade tvärbanan för att åka hem och byta kläder.

Det var pinsamt, synd om paret och antagligen helt otroligt priceless för de andra resenärerna.

med Debussys toner som lent glider genom högtalarna, och jag fokuserar bäst jag kan på gårdagens otippade kolonilottspromenad.
(Här kan ni som varken är intresserade av små förtjusande promenadupptäkter, kolonilotter, insikter i miniformat - ja, insikter, inte insekter- sluta läsa och hoppa över till ett senare inlägg som kanske eventuellt mot all förmoden, skulle kunna underhålla er en smula.)
Jag hade följt min sambo till tunnelbanan, planerade att sedan ta mig till ica... som kl 08:00 dagen efter midsommar givetvis inte var öppen... varvid jag valde att ta en promenad, vilket ju nästan alltid är att rekommendera, förutsatt att omständigheterna är iallafall relativt gynnsamma.

Så, jag traskar iväg på en stig som jag inte har utforskat tidigare där stöter jag på följande skylt:

Jag hann tänka något om hur typiskt det var med människor som ska märka ut att just den här delen av jorden minsann är min, och den får ingen annan andas på, tills jag läste följande rad: "Du är välkommen att promenera igenom vårt område och njuta av odlingsprakten..." jag blev bannemig snudd på tårögd och bestämde mig omgående för att ta en promenad i njutningens tecken.

Sagt och gjort.

Luften var fortfarande fräsch och oförstörd då alla stockholmare förutom vi hade tagit sig ut till sin landställen istället för att köa omkring på gatorna. Och vädret var precis perfekt.

Låt det bli känt att jag gillar färg. Och det gör naturen med.


Jag älskar även regn och dagg, därför är jag en sucker för den här typen av syner.


Lila, allvarligt.. vad kan slå LILA??


Jag fick ett oväntat och oönskat besök som senare, ganska bryskt, blev ivägsjasat.






...fin va?


Kolla in vilka tjusiga Krusbär!


Denna vackra blomma kanske ser blå ut nu, men den har i verkligheten en mustigt vacker Lila färg.
( min mobilkamera är bra på många sätt, men att återge färger i all deras prakt, är tyvärr inte dess starkaste sida.)


Närbild.
Så kitschig att det nästan borde vara kriminellt, och ändå så imponerande vackert.
Jag älskar det.


Den här typen av överdådigt puffiga rosor hade jag väldigt svårt för som barn.







Jag hann inte njuta länge av färgprakten innan jag nästan klev på nästa snigel...

...dock snäppet mindre söt.. och något mer lik en bajskorv.


En mumla är icke att förakta. Jag är svag för humlor, de ser så mysiga ut att jag blir tårögd.


Och här har vi förutom de klassiska maskrosbladen, lite gräs och söta förgätmigej.
(som även var min barndoms favoritblomma, tillsammans med stymorsviol..nu vet du det.)


Lite tjusiga och omogna vinbär som på klassiskt tonårsmanér vägrade att göra som jag ville
och vajjade istället frenetiskt med de lätta brisarna.


Kolla in denna charmanta kreativitet!
jag bubblade av förtjusning när jag fotade detta arrangemang.
Här har vi inte bara en egenkonstruerad damm, utav även en ornamentalisk midsommarstång!


Närbild. Med vad som en gång antagligen var en Svensk flagga i topp.
sött va? Jag älskar när folk engagerar sig sådär och pyntar och har sig.


Igen, Rosa och Grönt. Det är bara att respektera vår Punkigt lagda natur.


Vacker blomma, vacker färg... åh vad det vore läckert att ha den här färgen på håret.


Fler droppar. *jag kunde inte låta bli, det är så himla fint.*


På vägen därifrån.

Det borras frenetiskt på andra sidan väggen, och jag förväntar mig snart ett oväntat och mycket oönskat besök från vem det nu kan vara som står där och borrar för sitt liv.