bloggen

Jag satt nyfiken och lätt nostalgisk framför datorn och plöjde förstrött genom tidskriften BANGs nät-version.
Den har förvisso bara korta utdrag från de genuskorrekta uppsatser, artiklarna med mera som tidskriften består utav men det är verkligen bättre än inget, speciellt när man är studerande utan vettig inkomst.
Jag får numer min dos organiserad kampvilja så sällan att jag nästan håller på att förlora hoppet om att en dag bli tillräckligt stark för att säga ifrån till en eventuellt asiga chefens kränkande skämt (det vågade jag inte då), eller skrika svordomar till karln som runkar mitt emot mig så att hela tunnelbanevagnen hör.

Från att ha varit aktiv, skrivit i ett feministiskt fanzine under ett tidigt 2000tal tillsammans med eldsjälar som orkade och vågade engagera sig, så är jag på vippen att falla in i "jamen se pojkar, alla män är lika dana, vet ni" och " Jag är kvinna, jag kan göra flera saker samtidigt! ( det kan jag inte alls)"-kören i ren konformism och överlevnadsinstinkt.

Jag avskyr det.


Så för att peppa mig själv och hindra mig från att drunkna i detta självutplånande, sexistiska träsk greppar jag desperat efter ett sista halmstrå, vilket då råkar vara BANGs nämnda nätversion.

Jag ögnar igenom en artikel som kretsar kring frågan om varför kvinnor idag överhuvudtaget väljer att binda sig vid en man när de ju faktiskt inte måste det i vårat samhälle, och jag får någon form av stick i hjärtat och blir lite nedslagen över hur uppbunden och inaktiv jag är.

Vidare läser jag någonting skrivet av Anette Kullenberg och ser oroat på medan sista spiken slås ner i det omtalade "systerskapets" kista:

"Det är mannen i mitt liv, tänkte jag. När han kom in genom dörren hade han sagt: Om du visste vad jag har längtat efter den här dagen.
Vid desserten kom chocken ? kan vi ha ätit hallon och blåbär?
-Det är så här, sa han och harklade sig lite, att min fru har MS.
Uhum, sa jag. Men kom blixtsnabbt på att det egentligen inte var några problem.
-Hur länge har hon kvar, undrade jag.
Han stönade och sa: Högst fem år.
- Stick för helvete, sa jag.
Allt tar alltid tio sekunder för mig. Han var ju mannen i mitt liv.
Han trodde inte sina öron utan började förklara hur frugan inte kunde hålla ihop nånting, inte två saker samtidigt och hur, ja det var något om hur nerverna förtvinade.
Sjukdomar är långtråkigt.
Gifta män är ett gift som jag svurit på att aldrig mer?
Nu satt jag där med en sån där lurk. Igen. Högsta bondkomik.
Det framgick att han hade flera lägenheter i Stockholm och att han hade en Merca. En cab. Förutom nån annan bil.
Helvetes jävlar!
-Det är väl bara att sticka, sa jag. Ska du gå där och vänta på att hon dör, är du inte klok!
Han såg häpen ut. Nån utskällning hade han inte fått på länge.
-Du har grubblat på detta i fem år, sa jag.
-Sju år, sa han. Jag behöver faktiskt nån som knuffar på mig.
-Du har haft tur, sa jag. Dolskt. Du har träffat mig."

Vilken rörande solidaritet till den MSdrabbade medsystern som målas upp. ...not.
Jag önskar innerligt att texten avslutas på ett enligt mig trevligare sätt, att det egentligen rörde sig om en avancerad form av ironi som jag med -med eventuella aspergers-tendenser- inte kan uppfatta riktigt- i nästa ex av BANG, men jag tänker inte pröjsa en gigantsumma på att ta reda på saken när chansen finns att jag bara kommer att bli ännu argare!

Jag är bitter för att jag har hyst en hemlig och obesvarad kärlek till BANG, som länge med sina skribenter figurerat som någon form av idol, en onåbar, vis, vacker och omöjlig storasyster som man vill göra allt för att nå upp till.
Hon har peppat mig genom åren, gett mig ork och styrka när jag kännt att jag stått ensam i vissa frågor.
Därför blir jag ledsen när storasyster faller från sin pedistal medan hon skriker "Bejaka dina lustar, det är frigjort och starkt att bajsa i munnen på de som skulle kunna behöva ditt stöd och din solidaritet, Skit i dem så länge som du får det du vill!".

Men mest blir jag arg.
Och bitter.

Jag menar inte att karln som "Älskar" sin alltmer svårnådda sjuka hustru,ska fortsätta vara tillsammans med henne trots att hon inte är densamma som hon var förr, och, ve o fasa, inte har sex med honom längre.

( "men du förstår väl att karlar HAAAAAAR inte samma behov som kvinnor, du förstår, de MÅSTE ha sex, annars går de ju ut och våldtar, förstår du väl... de kan helt enkelt inte hjälpa det.")

Det jag menar är att kvinnan borde ha gett honom en metaforisk pungspark och ruskat vett i honom och sagt:
"står du inte ut med att kvinnan som du säger dig älska och som antagligen även älskar dig är svårt sjuk och inte kan tillfredställa alla dina behov till den grad att du juckar mot benet på förbipasserande friska kvinnor, så borde du kanske reflektera över vad ordet "skitstövel" innebär för dig, och huruvida du skulle vilja att din "älskade" , svårt sjuka fru var gift med en sådan!"

Åh, vad arg jag blir.