bloggen

Det är svårt att föreställa sig hur panka jag och min sambo är i nuläget.
Förrförra månaden blev jag opererad och hade ont resten av februari, vilket ledde till en mycket mager mars månad.
Ja, inte bokstavligt talat då, eftersom jag blivit gödd på påskgodis både av släkt och av cheferna på jobbet.

Med ett ljusblått plaströr i magen, och fortfarande utan remiss att ta bort det, valde jag att börja jobba igen.
Så, jag jobbar, går så mycket jag kan i trapphusens spiralformade trappor, istället för att ta hissen upp ett par våningar. När jag hinner rusar jag till fikarummet för att rigoröst tvätta händerna innan jag med frenesi tröstäter skumtuppar, eftersom jag inte har rätt till en 45 minuters fikarast idag heller, och hungern gör sig påmind genom yrsel. (jag har jobbat främst 5h pass i påsk).

Jag är stolt över att vara vårdbiträde i kommunens tjänst.
Jajjemän; stolt, helt utan ironi, förövrigt, tro det eller ej.
Jag är behovsanställt vårdbiträde, och jag är så stolt över det att jag vill bära T-shirtar på fritiden på vilka jag låtit trycka klämmigheter som : "Stolt vårdbiträde", "kommunen is the shit", och liknande.

Jag vill skriva en pretentiös pjäs med titeln: "Det tatuerade vårdbiträdet".

Är jag drabbad av någon form av obskyr lokalyrkesmässigpatriotism?
I sådana fall så gillar jag det.

Kanske för att jag behöver känna den stoltheten även när jag har svårt att få mitt yrkesschema att gå ihop.
Även när jag känner mig missnöjd över min egna prestation, den osäkerhet som fortfarande finns inom mig när det kommer till att kunna prioritera, avgöra vem av två larmande pensionärer som ska "komma först" i ordningen, och att h i n n a.
Att hinna allt.

Jag har inte haft någon "medicinsk delegering" än.
Jag har fått ett informationshäfte som jag pluggat in, och trots det jobbat vecka efter vecka under förutsättningen att jag får ringa och störa mina arbetskamrater, som inte har mer tid än jag, med att be dem rusa till min undsättning och medicinera "mina" pensionärer.
Nu, denna vecka, ska det ändligen bli ändring på det.

Och jag tänker fortsätta att vara stolt, trots att mitt yrke inte väger tungt på någon uppskattningsskala, trots att jag får medlidsamma blickar och rynk på näsan när jag berättar vad jag gör för pengar, som om varje ögonblick i äldrevården bestod av att torka bajs.

Som om det vore någonting nedervärderande i att komma till en gammal människas undsättning och utföra sysslor som han eller hon skulle vara oförmögen att göra själv.
Enkla, självklara saker som att komma upp ur sängen, äta, bädda, plocka fram medicin, duscha, kamma sig, ta initiativ, möta människor.
För somliga är det så rasande svårt att jag nästan känner mig priviligerad att få delta i den processen, att få tilliten att komma så nära och bli en viktig och självklar del av någons vardag.

Och folk rynkar på näsan.