bloggen

Efter att C skickat en skriftlig redovisning rörande den oplanerade safarituren i homoerotikens outforskade djungel så blev jag peppad att gå ut. "Gå ut" i bemärkelsen "Fara in till stan och betala dyra penningar för att beträda lokal i vilken det spelas alldeles för hög musik till vilken man kan röra sig rytmiskt".

Jag kände ett behov av att "piffa upp mig" som det ibland kallas, frottera mig med andra upppiffade människor, dansa och bli beundrad, bara för att bli beundrad av vitt främmande människor, och sedan gå hem och vara nöjd, svettig, sönderdansad, varm och flamsig.
Allt detta hade kanske gått bra om det inte vore för att det fortfarande gör ont när jag drar djupa andetag, och stygnen inte ens är läkta helt och hållet.
Sambon drog ut på en nödvändig lekträff med en vän, och jag blev sittandes framför datorn och försökte att inte känna mig beige, tråkig, inaktiv och ensam.

Det var svårt tills jag råkade lyssna på Ani di Francos "Not a Pretty Girl."...

Då släppte den märkliga form av.. ja vad var det egentligen?
Prestige?
Behövde jag bekräftelse?
Nåväl, mitt tillfälliga behov av bekräftelse och rytmiskt wobblande släppte, och jag blev påmind om att jag faktiskt måste måla den där tavlan, jag vet ju precis hur motivet ska se ut.
Jag kretsar kring de där sabla uppsända dukarna som en gam över en nyligen avliden bisonoxe, men jag tycks inte ha modet till att landa.. som om jag trodde att oxen magiskt skulle förvandlas till fyra mycket levande och hungriga lejon om jag närmade mig.