"SMUTS"
Och sedan spontanstädningen i igår (då jag var frisk) så har jag lyssnat på audioversionen av Katarina Wennstams senaste bok "Smuts". Jag lånade den, inte på mitt älskade stadsbibliotek (där jag kanske har en skuld på 200 kr, men antagligen / förhoppningsvis inte), utan här i närheten.
Jag älskar vårt lilla lokala bibliotek, utbudet är minst sagt blandat, och givetvis begränsat, men genomtänkt införskaffat. Lokalen är mycket liten, inte mycket större än min lägenhet skulle jag tro.
Där inne finns ett litet läsrum, inglasat, innehållande ca tre studerande individer, utanför läsrummet irrar en äldre man, på gott humör, insvept i alkoholångor, han lallar glatt fram mot mig kommenterar skämtsamt mitt sätt att läsa på böckernas ryggar, sedan gestikulerar han mot toppen av bokhyllan som vi står mitt emot, mot den bruna prydnadsflaskan som står intill vad jag minns som en bukett torkade blommor, han sänker rösten demonstrativt, men är fortfarande ljudlig när han säger: "öh, Ta bort flaskan efter´re,," addera sedan den karaktäristiska slutrosslingen.
Jag skrockar tillsammans med honom åt hans överasskande roliga skämt, och glider sedan vidare mellan hyllorna.
På ett hyllplan så står samlingen med ljudböckerna.
Jag väljer mellan en Stephen King men den var dels på svenska.. och dels mitt i "The dark tower"-serien.
Och som sagt; Katarina Wennstams : "Smuts".
Jag slukade maniskt "Flickan och skulden" som jag samma år gav bort i julklapp till mina då tonåriga kusiner, och min mormor. Jag räknade dagarna till släppet av: "En riktig våldtäktsman", rusade till Akademiebokhandeln tillsammans med min vän P, med vilken jag satte mig i kungsträdgården vid en av de då fyllda dammarna, och önskade tyst och med en känsla av att vara en dålig vän, att jag och P skulle skiljas åt , mycket snart, så att jag i frid skulle få sträckläsa boken.
Jag tror att det var känslan av avgrundsjup hopplöshet som gjorde att jag inte stod ut med att läsa mer än hälften av boken..
Katarina låter verkligheten slå slag efter slag i solarplexus, tills man tappar andan.
"Smuts" är fiktion. Fiktion baserad på verklighet, baserad på fallstudier och intervjuer. Det gör det lättare att klara av den.
Jag, liksom du, SLUKADE "Flickan och Skulden". När jag bodde på ölnad kom hon och höll ett föredrag efter att den boken kommit ut, det var skrämmande och gjorde ig extremt arg.
En enda sak jag kan känna var lite konstigt med hennes föredrag var just hennes ilska, nu var hon visserligen där som en privat person, så hon är ju mycket väl tillåten att ha sina åsikter(som jag delar såklart) och sina åsikter om hur man skall uppnå reform(de delar jag inte alla gånger, men många).
Har tänkt det många gånger och de böckerna, eftersom de bygger på verkligheten, borde ingå i svenska skolans litteraturutbud. Om inte på svenskan, så som diskussionsunderlag.
Jag har inte läst "Smuts", men ska göra det, måste bara läsa "Drottningens juvelsmycke" och queeranalysera den lite först =)
Bli frisk snart gåva!
Jag var på väg att gå på ett föredrag av henne med, här i stockholm.. ABF huset var det nog.. men, det var precis efter att jag fått de mentala blåmärkena efter "En riktig våldtäktsman", jag fattar fortfarande inte varför den var så outhärdlig för mig, "Flickan och skulden " gjorde mig rasande hela tiden, men spädde samtidigt på någon form av inre kämparglöd som ledde till att jag orkade, det kanske var det att den boken ingav hopp och vilja till förändring, medan "en riktig" bara ingav en total känsla av hopplöshet.
Hennes ilska är rätt påtaglig i böckerna också, enl mig.. det var någon, jag minns inte vem, men någon hade reagerat mot just det, hade svårt att se det jag såg i böckerna på grund av att Wennstam inte var helt opartisk.
Men hur kan man vara det när man är det som tagit del av allt källmatereal och alla intervjuer och sammanfattat dem till en bok?
Ja, jag håller helt med dig. Den boken mer blåste all luft ur mig. Och jag förstår hennes ilska och frustration och kanske även hat inför det här fruktansvärda. (Om jag var hon skulle jag förmodligen vara än argare och hatisk tror jag).
Det är det jag menar med att hon är där som SIG och inte behöver vara opartisk. Men jag har svårt att se att man ska kunna göra bestående förändringar baserat på ilska, även om jag mer än väl förstår ilskan.
När jag träffade henne(vi satt efter föredraget och fikade ihop med en kompis till mig som blivit våldtagen)så pratade vi om "En riktig..:" för hon höll på att skriva den då. En sak som har etsat sig fast i mimn skalle är att av de 34 våldt.män. hon träffat som på ett eller annat sätt satt inne, så var det EN ENDA KILLE som verkligen fattat att han gjort fel och att HAN var boven i dramat. Den siffran har satt sig i min hjärna och känns så jälva skrämmande. EN enda liksom...på alla dessa stackars kvinnor som blivit berövade sin trygghet, ibland flera gånger om...
Det är fan överjävligt.
