Så mycket man inte vet.
Jag satt och skämdes i min okunnighet hemma hos vår gemensamma vän S.
Jag blev frusterad över att inte förstå vad hon, hennes syster och deras vänner sa, vad de turkiska orden i det lena, ljudliga och bitvis raspiga samtalet betydde.
Och min skam över att jag egentligen inte hade någon koll på vem den store Kemal Atatürk var, sved.. ack så den sved.
Så; jag beslöt mig att göra något åt det.
Boken "Turkiska för Nybörjare" var dyr, CDn som jag fick lov att köpa separat var fan ännu dyrare, obskyr turkisk musik inhandlad från MultiKulti och den där fantastiska lilla inrökta tobaksaffären på söder /må dess nätter vara ljumma och stjärnklara/ ömsom vibrerar, ömsom ylar fram ur högtalarna eller genom mina hörlurar.
Jag vill utsätta mig för språket så mycket jag kan. ...vilket antagligen driver sambon till lättare vanvett, men han muttrar nog att hans stöd betyder mycket för mig, för han biter ihop och håller god min.
Orhan Pamuks "den svarta boken" står i bokhyllan.. det kan inte vara fler än tio sidor lästa med stor ambition och entusiasm på tunnelbanan... varför står den den nu där och samlar damm?
Jag tycker om Orahns ordval och hans detaljerade beskrivningar om livet i Istanbul lockar.
På stolarna sitter gula post it lappar på vilka det står "iskemle" och jag svär över att turkisk film ska vara så satans omöjlig att finna.
me tänk så otroligt mycket man faktiskt vet :)
Ja, det är ju faktiskt en hel del! :D
Och nu vet jag dessutom mer om turkiet än jag gjorde innan jag drabbades av min vilja att veta och förstå... inte mycket, men ändå.
Du är verkligen ambitiös du.
Vad gjorde världen utan sådana som dig?
och sen är det ju det där otroligt konstiga med att ju mer man läser och lär sig, desto mindre tycker man att man egentligen vet...
Nynna, Ja... såhär några kronor fattigare, med märkliga turkiska musikslingor i öronen som endast kan liknas vid hits producerade av band som VIKINGARNA, och med en ständig gnagande känsla att jag inte pluggar tillräckligt mycket turkiska, så känns det lite väl ambitiöst kanske...
Isabell! DET STÄMMER!
det är när man jäser över hur duktig man är som kan tyda en mening som någonting händer ( låt oss säga att en talande individ tar kontakt med en och i värsta fall ställer en fråga som säkert skulle ha varit intressant om man hade förstått vad människan faktiskt sa...) ..jag upplevde liknande när jag pluggade tyska.
