bloggen

För flera timmar sedan, då det fortfarande var sådär fräscht morgonkyligt och höstfuktigt, långt innan jag smet in i datarummet för att skriva ut mitt arbete i medicinsk grundkurs, bara för att bli försenad till lektionen, och intet ont anandes om vad mina tarmar skulle hitta på några timmar senare... Alltså väldigt tidigt imorse, på vägen till tunnelbanan så beslöt jag mig att ta favoritstigen till stora gatan.
Det finns många vägar man kan ta till tunnelbanan... bland annat har vi den snabba, men o-charmiga och avgasstinkande vägen, och tex; favoritvägen.
Favoritvägen är snarare en stig, än en väg. 
Mest av allt går den ut på att du korsar gatorna mellan bostadshuslängorna, så att man liksom går en rak sträcka som egentligen inte finns.  Då passerar man inte bara husväggar utan även ljuvliga blomsterarrangemang i rabatter, många träd. och härliga, förvuxna häckar.
Väl uppe på en liten höjd, precis när jag kommit till någonting som mest kan beskrivas som en öppning, eller "glänta" rentutav, och jag kan skymta vägen mitt emot mig, så möter jag en råtta.

Den kom rusande i min rikting, stannade till någon meter framför mig, kröp ihop och var antagligen livrädd.

Den hade ett ljusare parti på hjässan, snett liksom, som om den bar en käck liten basker, samma ljusa pigmentfläck återfanns på dess bröst.
Jag gillar att tro att jag är väluppfostrad och artig, så jag passade på att hälsa den God Morgon.
Varvid den var blick stilla i någon hundradels sekund, som om den höll andan, och sedan ilade den iväg helt utan att returnera frasen.
Nå, det gjorde mig inget.
Resten av promenaden mot tunnelbanan spenderade jag med att fundera över fenomenet med kvinnor som genast börjar skrika och oförklarligen klättra på saker vid de tillfällen då de råkar möta en fridfull gnagare.
Jag har aldrig förstått det, och jag förstår det inte nu heller.