Fyllemess. När de fortfarande är läsliga.
Jag är djupt fascinerad av fenomenet "Fylle SMS" som ju är defenitionen på de textmeddelanden som via mobil
kan skickas från en alkoholpåverkad person till en annan.
Jag har en besvärande tendens att skicka sådana, i påverkat tillstånd, till den som har oturen att ha sitt nummer inprogrammerat i min mobiltelefon.
Under den gågna helgen var det Calles tur att bli trakasserad.
kan skickas från en alkoholpåverkad person till en annan.
Jag har en besvärande tendens att skicka sådana, i påverkat tillstånd, till den som har oturen att ha sitt nummer inprogrammerat i min mobiltelefon.
Under den gågna helgen var det Calles tur att bli trakasserad.
det mest avancerade av alla djur
Om den visste att den skulle få bli en del av en vacker kappa efter sin död så hade den säkert inte protesterat...eller?
Det mest civilierade av alla djur är väl ändå människan.
Vi har vandrat på månen och i hundratals år spenderat ofattbara summor pengar och tid på att finna nya genomtänkta tortyrmetoder att tillämpa på andra av vår art, när de av ett eller annat skäl inte behagar oss.
Vi är verkligen fantastiskt civilicerade.
Och samtidigt försöker vi så ivrigt särskilja oss från andra arter.
Vi insisterar på att andra djur inte är kapabla till att ha en egen inrevärld av upplevelser, känslor och slutledningar.
Detta trots att råttor har fascinerat vetenskapsmänniskor under de närmaste två hundra år sedan, med knivskarp slutledningsförmåga och ivriga inlärning.
Ju färre egenskaper vi tillskriver dem, ju mindre vi erkänner att de också kan känna skräck, smärta, sorg och ensamhet, desto lättare är det för oss att använda oss av dem.
De blir vår mat, de blir våra kläder, assocearer, kanske en liten len detalj på din kappa.
Helt utan att ha en valmöjlighet får de leva ett liv i smärta för att vi vill ha nya hårschampon på marknaden, eller så vill vi veta exakt hur skadlig är den där röken som kommer från de där cigaretterna , som vi iof redan VET är skadlig, men vi kan ju alltid testa på några djur först.
Det måste inte vara så, det finns alternativ, varför används de inte? Tja, det är en kostnadsfråga förstår du.
Civilicerat var ordet.
En trailer på några minuter för dokumentären Peaceable kingdom.
Det här är en björn som vuxit upp på en sk björnfarm i Kina.
De föds upp och hålls då somliga idioter tror att deras galla är magiskt läkande. Så andra idioter som kallar sig bönder gör vad de benämner som "kirurgiskt ingrepp" och sätter in ett dränage i djuret, från dess galla ut till utsidan av kroppen.
Förutom att björnen berövas all rörelsefrihet så får de ofta svåra infektioner, både inuti och utanpå kroppen.
Inte sällan har björnarna vuxit sig så stora inuti sina burar att de inte kan tas ut genom luckan de en gång kom in i, utan buren får helt enkelt svetsas upp. Rörelsefriheten är för de björnarna helt raderad fram till frihetstagandet.
Det gula ni ser på marken intill björnen är dess galla och det var som även fyllde en stor del av buken pga svåra infektioner.
Tack och lov så finns det hopp.
Det gula ni ser på marken intill björnen är dess galla och det var som även fyllde en stor del av buken pga svåra infektioner.
Tack och lov så finns det hopp.
"När ska du ha barn då?"
När frågan: "när tänker ni skaffa barn då?" kommer upp så begår jag alltid misstaget att vara ärlig och svara att vi inte tänker skaffa barn.
Följdfrågan blir alltid ett :"varför?", och oavsett vad svaret är (om det inte är att jag biologiskt inte kan få barn, varvid jag lever i en tragedi.) så blir det per automatik ifrågasatt.
Antingen vet jag inte vad jag pratar om, och kommer att ändra mig, eller så har jag inte tillräckligt goda argument...
inte tillräckligt goda argument för att inte skaffa barn!?
Som om : "jag vill inte ha barn" inte var ett tillräckligt gott argument... folk är för charmiga.
Jag kan ju säga att om jag fick höra: "Jag vill inte ha hund." från någon, så skulle det aldrig falla mig in att förklara för den människan att han/hon nog kommer att ändra sig, och att hans/hennes argument inte är tillräckligt goda för att inte skaffa hund.
Nej, vet ni, jag skulle tänka: "ok". och sedan hade det inte varit mer med det.
Här har jag ringat in NÅGRA utav de kommentarer som jag oftast får höra... och inte bara jag, tycks det mig, utan även andra i övriga delen av världen som inte vill ha barn.
Följdfrågan blir alltid ett :"varför?", och oavsett vad svaret är (om det inte är att jag biologiskt inte kan få barn, varvid jag lever i en tragedi.) så blir det per automatik ifrågasatt.
Antingen vet jag inte vad jag pratar om, och kommer att ändra mig, eller så har jag inte tillräckligt goda argument...
inte tillräckligt goda argument för att inte skaffa barn!?
Som om : "jag vill inte ha barn" inte var ett tillräckligt gott argument... folk är för charmiga.
Jag kan ju säga att om jag fick höra: "Jag vill inte ha hund." från någon, så skulle det aldrig falla mig in att förklara för den människan att han/hon nog kommer att ändra sig, och att hans/hennes argument inte är tillräckligt goda för att inte skaffa hund.
Nej, vet ni, jag skulle tänka: "ok". och sedan hade det inte varit mer med det.
Här har jag ringat in NÅGRA utav de kommentarer som jag oftast får höra... och inte bara jag, tycks det mig, utan även andra i övriga delen av världen som inte vill ha barn.
Att skaffa barn...
... för att "någon ska ta hand om en när man blir gammal" ...finns det folk som faktiskt gör så på riktigt?
ingen vitglödgad skam kan vara hetare...
..än den jag känner nu, när jag så överflödigt blottar mig för er, kära läsare.
Jag har börjat utmana mig själv nu; hur länge kan en relativt psykiskt frisk individ klara av att lyssna på verket "ingela", om och om igen utan att brista ut i gråt, bli självmordsbenägen, eller iallafall tröttna en smula och byta låt?
(observera det tvångsmässiga och klämkäcka rimmet...det är kanske sådant som drabbar en vid för kraftig konsumtion av Brobergs ondskefullt geniala hit?)
Jag har hållt på nu i lite över 2 timmar, och jag har fortfarande ett sjukligt, närmast fysiskt, behov av lallandet och den ljuva ljuva YTTERST klämmiga basgången.
Jag börjar oroa mig för hur jag ska kunna somna inatt utan att tillföra Ingela till min uppenbart drabbade hjärna.
Hur kan detta vara?
Har herr Målarrock ingått i en pakt med satan?
Är ni möjligen bosatt i Kungens kurva, Herr Broberg?
Ingela-lalala-lalala, vicken pingelalala-lala, ingentingela-lalala-lalala, går upp mot Ingela-lalala-lalala...
Jag har börjat utmana mig själv nu; hur länge kan en relativt psykiskt frisk individ klara av att lyssna på verket "ingela", om och om igen utan att brista ut i gråt, bli självmordsbenägen, eller iallafall tröttna en smula och byta låt?
(observera det tvångsmässiga och klämkäcka rimmet...det är kanske sådant som drabbar en vid för kraftig konsumtion av Brobergs ondskefullt geniala hit?)
Jag har hållt på nu i lite över 2 timmar, och jag har fortfarande ett sjukligt, närmast fysiskt, behov av lallandet och den ljuva ljuva YTTERST klämmiga basgången.
Jag börjar oroa mig för hur jag ska kunna somna inatt utan att tillföra Ingela till min uppenbart drabbade hjärna.
Hur kan detta vara?
Har herr Målarrock ingått i en pakt med satan?
Är ni möjligen bosatt i Kungens kurva, Herr Broberg?
Ingela-lalala-lalala, vicken pingelalala-lala, ingentingela-lalala-lalala, går upp mot Ingela-lalala-lalala...
Så mycket att säga, och ändå så innehållslöst.
Vad jag egentligen ville göra var att bjuda på Robert Brobergs Genialiska hjärntvättarhit: "Ingela".
Den etsar sig fast som tatueringsfärg på hudytan.
Jag har nu lyssnat oupphörligen på den rackarns dängan i nästan en timma.
Det kan inte vara sunt.
Så, jag sökte efter låten på youtube för att smitta er, kära tålamodiga läsare.
Och vad fann jag om inte detta märkliga fenomen : Fyra klämkäcka personer som alla bär hatt.
Och det slår mig att det nog är rätt få saker som är så oskuldsfulla och samtidigt så torrt obskyrsexuella som unga män i knastrig gubbutstyrsel som spelar luftgitarr under ihärdigt luftjuckande.
Den etsar sig fast som tatueringsfärg på hudytan.
Jag har nu lyssnat oupphörligen på den rackarns dängan i nästan en timma.
Det kan inte vara sunt.
Så, jag sökte efter låten på youtube för att smitta er, kära tålamodiga läsare.
Och vad fann jag om inte detta märkliga fenomen : Fyra klämkäcka personer som alla bär hatt.
Och det slår mig att det nog är rätt få saker som är så oskuldsfulla och samtidigt så torrt obskyrsexuella som unga män i knastrig gubbutstyrsel som spelar luftgitarr under ihärdigt luftjuckande.
sammanfattning...
- Mitt första kvällspass som vårdbiträde var kaos. Det andra, dagen efter, var tack och lov fridfullt.
- Jag funderar över huruvida det granna grannskapet kan dölja en bordell mitt i gräddhyllan.
- En man, modell äldre, körde en mycket klassisk flirt åt mitt håll, vilket jag missade fullständigt... vi befann oss ju trots allt inne på IKEA. Min uppmärksamma sambo, däremot, lade märke till det och informerade mig om saken med chockat skälvande stämma. Nej, det är kanske inte särskilt uppseendeväckande...
- Jag har blivit ett år snyggare.
- Jag har lyssnat på Norah Jones som andra människor nyttjar amfetamin.
Vad har du gjort?
om jag vore en man?
... det är så jäkla konstigt, men när jag ser intervjuer med John Landis ( en av mina favoritregissörer... eller ja.. jag älskar ÄLSKAR "an american werewolf in London") så är det lite som att jag ser mig själv.. på gott humör, betydligt äldre och skäggigare... och...man.
John Landis, skäggigast av dem alla,back in the day.. också väldigt "Jag".
Idag.
Uncanny!
John Landis, skäggigast av dem alla,back in the day.. också väldigt "Jag".
Idag.
Uncanny!
Det tatuerade vårdbiträdet.
Det är svårt att föreställa sig hur panka jag och min sambo är i nuläget.
Förrförra månaden blev jag opererad och hade ont resten av februari, vilket ledde till en mycket mager mars månad.
Ja, inte bokstavligt talat då, eftersom jag blivit gödd på påskgodis både av släkt och av cheferna på jobbet.
Med ett ljusblått plaströr i magen, och fortfarande utan remiss att ta bort det, valde jag att börja jobba igen.
Så, jag jobbar, går så mycket jag kan i trapphusens spiralformade trappor, istället för att ta hissen upp ett par våningar. När jag hinner rusar jag till fikarummet för att rigoröst tvätta händerna innan jag med frenesi tröstäter skumtuppar, eftersom jag inte har rätt till en 45 minuters fikarast idag heller, och hungern gör sig påmind genom yrsel. (jag har jobbat främst 5h pass i påsk).
Jag är stolt över att vara vårdbiträde i kommunens tjänst.
Jajjemän; stolt, helt utan ironi, förövrigt, tro det eller ej.
Jag är behovsanställt vårdbiträde, och jag är så stolt över det att jag vill bära T-shirtar på fritiden på vilka jag låtit trycka klämmigheter som : "Stolt vårdbiträde", "kommunen is the shit", och liknande.
Jag vill skriva en pretentiös pjäs med titeln: "Det tatuerade vårdbiträdet".
Är jag drabbad av någon form av obskyr lokalyrkesmässigpatriotism?
I sådana fall så gillar jag det.
Kanske för att jag behöver känna den stoltheten även när jag har svårt att få mitt yrkesschema att gå ihop.
Även när jag känner mig missnöjd över min egna prestation, den osäkerhet som fortfarande finns inom mig när det kommer till att kunna prioritera, avgöra vem av två larmande pensionärer som ska "komma först" i ordningen, och att h i n n a.
Att hinna allt.
Jag har inte haft någon "medicinsk delegering" än.
Jag har fått ett informationshäfte som jag pluggat in, och trots det jobbat vecka efter vecka under förutsättningen att jag får ringa och störa mina arbetskamrater, som inte har mer tid än jag, med att be dem rusa till min undsättning och medicinera "mina" pensionärer.
Nu, denna vecka, ska det ändligen bli ändring på det.
Och jag tänker fortsätta att vara stolt, trots att mitt yrke inte väger tungt på någon uppskattningsskala, trots att jag får medlidsamma blickar och rynk på näsan när jag berättar vad jag gör för pengar, som om varje ögonblick i äldrevården bestod av att torka bajs.
Som om det vore någonting nedervärderande i att komma till en gammal människas undsättning och utföra sysslor som han eller hon skulle vara oförmögen att göra själv.
Enkla, självklara saker som att komma upp ur sängen, äta, bädda, plocka fram medicin, duscha, kamma sig, ta initiativ, möta människor.
För somliga är det så rasande svårt att jag nästan känner mig priviligerad att få delta i den processen, att få tilliten att komma så nära och bli en viktig och självklar del av någons vardag.
Och folk rynkar på näsan.
Förrförra månaden blev jag opererad och hade ont resten av februari, vilket ledde till en mycket mager mars månad.
Ja, inte bokstavligt talat då, eftersom jag blivit gödd på påskgodis både av släkt och av cheferna på jobbet.
Med ett ljusblått plaströr i magen, och fortfarande utan remiss att ta bort det, valde jag att börja jobba igen.
Så, jag jobbar, går så mycket jag kan i trapphusens spiralformade trappor, istället för att ta hissen upp ett par våningar. När jag hinner rusar jag till fikarummet för att rigoröst tvätta händerna innan jag med frenesi tröstäter skumtuppar, eftersom jag inte har rätt till en 45 minuters fikarast idag heller, och hungern gör sig påmind genom yrsel. (jag har jobbat främst 5h pass i påsk).
Jag är stolt över att vara vårdbiträde i kommunens tjänst.
Jajjemän; stolt, helt utan ironi, förövrigt, tro det eller ej.
Jag är behovsanställt vårdbiträde, och jag är så stolt över det att jag vill bära T-shirtar på fritiden på vilka jag låtit trycka klämmigheter som : "Stolt vårdbiträde", "kommunen is the shit", och liknande.
Jag vill skriva en pretentiös pjäs med titeln: "Det tatuerade vårdbiträdet".
Är jag drabbad av någon form av obskyr lokalyrkesmässigpatriotism?
I sådana fall så gillar jag det.
Kanske för att jag behöver känna den stoltheten även när jag har svårt att få mitt yrkesschema att gå ihop.
Även när jag känner mig missnöjd över min egna prestation, den osäkerhet som fortfarande finns inom mig när det kommer till att kunna prioritera, avgöra vem av två larmande pensionärer som ska "komma först" i ordningen, och att h i n n a.
Att hinna allt.
Jag har inte haft någon "medicinsk delegering" än.
Jag har fått ett informationshäfte som jag pluggat in, och trots det jobbat vecka efter vecka under förutsättningen att jag får ringa och störa mina arbetskamrater, som inte har mer tid än jag, med att be dem rusa till min undsättning och medicinera "mina" pensionärer.
Nu, denna vecka, ska det ändligen bli ändring på det.
Och jag tänker fortsätta att vara stolt, trots att mitt yrke inte väger tungt på någon uppskattningsskala, trots att jag får medlidsamma blickar och rynk på näsan när jag berättar vad jag gör för pengar, som om varje ögonblick i äldrevården bestod av att torka bajs.
Som om det vore någonting nedervärderande i att komma till en gammal människas undsättning och utföra sysslor som han eller hon skulle vara oförmögen att göra själv.
Enkla, självklara saker som att komma upp ur sängen, äta, bädda, plocka fram medicin, duscha, kamma sig, ta initiativ, möta människor.
För somliga är det så rasande svårt att jag nästan känner mig priviligerad att få delta i den processen, att få tilliten att komma så nära och bli en viktig och självklar del av någons vardag.
Och folk rynkar på näsan.
Allt jag ville var att baka en modest liten morotskaka...
...Och nu finner jag mig sittandes med tusentals e-recept,...
Jag vet nu inte alls var jag ska börja, eller vilket jag ska välja...
Bikarbonat? Inget bikarbonat?
Kesella, ingen kesella, utan Philadelfia ost istället?
Lime eller citron?
I lands problem - dagens: "Vad-ska-grannarna-tro??".
Jag vet nu inte alls var jag ska börja, eller vilket jag ska välja...
Bikarbonat? Inget bikarbonat?
Kesella, ingen kesella, utan Philadelfia ost istället?
Lime eller citron?
I lands problem - dagens: "Vad-ska-grannarna-tro??".
rultig kulting
Jag hör hur det vankas förfest i lägenheten intill vårat sovrum.
Det påminner mig om att det är fredag,helgdag och att normala människor utövar festligheter då de inte behöver stiga upp i ottan därpå för att utöva sina yrkesplikter... Det gör däremot jag.
Det påminner mig om att det är fredag,helgdag och att normala människor utövar festligheter då de inte behöver stiga upp i ottan därpå för att utöva sina yrkesplikter... Det gör däremot jag.
Deathcar
Goran Bregovic och Iggy Pop. En lika märklig som självklar blandning.
Och ett stycke nostalgitrippande.
Något år innan jag tog studenten, ändå så verkade framtiden så avlägsen.
Och slutligen; nittiotalets absolut vackraste musikvideo, och ja, vackraste låt
liten igelskrutt.
Som vuxna människor så har vi alla ett visst ansvar för allt levande i vår direkta närvaro.
Vi kan hjälpa en äldre människa som halkat att komma på fötter och känna sig trygg, omhändertagen.
Ser vi en fågelunge som fallit från sitt bo så kan vi lyfta tillbaka den.
Vi kan alla göra vårt, inte alltid någon större ansträngning från vår sida, men kanske mycket betydelsefullt för den vi hjälper.
Jag läste i DN att igelkottarna kommer att gå en svår vår till mötes. ... Om vi inte ger dem en hjälpande hand.
Sprid ordet till alla som kan bo i närheten av en liten taggig filur.
"kottarna äter maskar och insekter ? uppmanar nu Krångh privatpersoner att ta hand om underviktiga igelkottar. Privatpersoner får enligt reglerna ha ett vilt djur inomhus i högst två dygn.
- Ta in den i rumsvärme, 18?20 grader, ha den i en kattbur med tidningspapper i botten och med lite halm som den kan krypa in i.
Mat som rekommenderas är blötlagd torrfoder för katter eller hundar och vatten, eftersom mjölk kan leda till tarminflammation."
Vi kan hjälpa en äldre människa som halkat att komma på fötter och känna sig trygg, omhändertagen.
Ser vi en fågelunge som fallit från sitt bo så kan vi lyfta tillbaka den.
Vi kan alla göra vårt, inte alltid någon större ansträngning från vår sida, men kanske mycket betydelsefullt för den vi hjälper.
Jag läste i DN att igelkottarna kommer att gå en svår vår till mötes. ... Om vi inte ger dem en hjälpande hand.
Sprid ordet till alla som kan bo i närheten av en liten taggig filur.
"kottarna äter maskar och insekter ? uppmanar nu Krångh privatpersoner att ta hand om underviktiga igelkottar. Privatpersoner får enligt reglerna ha ett vilt djur inomhus i högst två dygn.
- Ta in den i rumsvärme, 18?20 grader, ha den i en kattbur med tidningspapper i botten och med lite halm som den kan krypa in i.
Mat som rekommenderas är blötlagd torrfoder för katter eller hundar och vatten, eftersom mjölk kan leda till tarminflammation."
Varför kan inte folk bry sig om?
Den äldre mannen rörde sig med stor svårighet.
Hans grepp om rullatorn var antagligen krampaktigt, med vitnande, svullna knogar under de stiliga, svarta skinnhandskarna.
Han hade säkert börjat korsa gatan precis när ljuset slog om till grönt.
Och han hade säkert spänt väntat, tänkt att så fort bilarna får rött ljus, i precis samma sekund, då skulle han gå, så fort han bara kunde.
Han var sakta på väg upp mot trottoaren på andra sidan gatan och ljuset hade slagit om till rött för länge sedan.
Jag försökte febrilt att damma av massagestudierna, minnas muskler och antagonister för att kunna sätta det metaforiska fingret på vad det var som gjorde att han hade så svårt att få benen att lyda honom.
Men det enda jag kunde tänka var: "stroke, han fick en stroke en gång för länge sedan, skadorna blev stora."
Det gjorde ont i mig att se honom kämpa för varje steg.
Benen lydde honom inte helt, balansen var en svikare och jag hoppades att rullatorns hjul inte stänkte upp gatans skit på hans noggrant pressade byxor.
Det stack till i hjärtat när jag såg den första bilen, med en ung och arrogant förare ila förbi honom, så tätt bakom.
Han hade fortfarande inte kommit upp på trottoaren, det var som att se en sköldpadda kämpa sig fram, upp, upp, upp.
Nästa bil, med nästa arroganta as till förare, och jag såg hur hans beiga trenchcoat slets i vinddraget.
Jag höll andan och önskade, bad till eventuella högre makter, att han inte skulle förlora balansen och handlöst falla bakåt för att möta sitt öde under en tredje arrogant förares hjul.
Jag blev ledsen och arg... visst, bilisterna kanske hade bråttom till jobbet, men det rör sig om en annan människas rätt till värdighet, rätt till respekt och rätt till att känna sig trygg.
"Förlåt att jag är lite sen chefen, men jag var tvungen att visa lite respekt och medmänsklighet".
Varför ska det vara så förbannat svårt?
Mannen på bilden är mycket lik mannen från imorse.
Hans grepp om rullatorn var antagligen krampaktigt, med vitnande, svullna knogar under de stiliga, svarta skinnhandskarna.
Han hade säkert börjat korsa gatan precis när ljuset slog om till grönt.
Och han hade säkert spänt väntat, tänkt att så fort bilarna får rött ljus, i precis samma sekund, då skulle han gå, så fort han bara kunde.
Han var sakta på väg upp mot trottoaren på andra sidan gatan och ljuset hade slagit om till rött för länge sedan.
Jag försökte febrilt att damma av massagestudierna, minnas muskler och antagonister för att kunna sätta det metaforiska fingret på vad det var som gjorde att han hade så svårt att få benen att lyda honom.
Men det enda jag kunde tänka var: "stroke, han fick en stroke en gång för länge sedan, skadorna blev stora."
Det gjorde ont i mig att se honom kämpa för varje steg.
Benen lydde honom inte helt, balansen var en svikare och jag hoppades att rullatorns hjul inte stänkte upp gatans skit på hans noggrant pressade byxor.
Det stack till i hjärtat när jag såg den första bilen, med en ung och arrogant förare ila förbi honom, så tätt bakom.
Han hade fortfarande inte kommit upp på trottoaren, det var som att se en sköldpadda kämpa sig fram, upp, upp, upp.
Nästa bil, med nästa arroganta as till förare, och jag såg hur hans beiga trenchcoat slets i vinddraget.
Jag höll andan och önskade, bad till eventuella högre makter, att han inte skulle förlora balansen och handlöst falla bakåt för att möta sitt öde under en tredje arrogant förares hjul.
Jag blev ledsen och arg... visst, bilisterna kanske hade bråttom till jobbet, men det rör sig om en annan människas rätt till värdighet, rätt till respekt och rätt till att känna sig trygg.
"Förlåt att jag är lite sen chefen, men jag var tvungen att visa lite respekt och medmänsklighet".
Varför ska det vara så förbannat svårt?
Mannen på bilden är mycket lik mannen från imorse.
Dagen efter...
Äntligen, kära läsare av rang, äntligen har jag varit på årets första fest.
Jag iklädde mig sådant som var lila, en obestämbar kavaj, och lade tjocka streck av glittrande kajal på ögonlocken.
Håret hade blivit tillräckligt långt för att kunna flätas, så två mer eller mindre inbakade flätor löpte längsmed mitt huvud och avslutades vid nacken i obestämbara och mycket korta tofsar.
Sambon hade med sig snus att bjuda på, och på festen så vankades det singstar.
Singstar som jag hade lovat mig själv att hålla mig undan sedan Det Smärtsamma Fiaskot Förra Året, men när jag hörde hur hopplöst som "Don´t stop me now" framfördes så slet jag åt mig micken, och skränade så att en person som satt i närheten flydde, och, bannemig, om jag inte vann den duellen!
Jag iklädde mig sådant som var lila, en obestämbar kavaj, och lade tjocka streck av glittrande kajal på ögonlocken.
Håret hade blivit tillräckligt långt för att kunna flätas, så två mer eller mindre inbakade flätor löpte längsmed mitt huvud och avslutades vid nacken i obestämbara och mycket korta tofsar.
Sambon hade med sig snus att bjuda på, och på festen så vankades det singstar.
Singstar som jag hade lovat mig själv att hålla mig undan sedan Det Smärtsamma Fiaskot Förra Året, men när jag hörde hur hopplöst som "Don´t stop me now" framfördes så slet jag åt mig micken, och skränade så att en person som satt i närheten flydde, och, bannemig, om jag inte vann den duellen!
Jag var nykter hela aftonen, vilket var trevlig och påminnde lite om min tid som nykterist, back in the 90s.
Jag hade fruktat att det skulle bli långtråkigt att vara den enda nyktra på tillställningen, men det visade sig att jag skulle ha fel, och dessutom kan en tillställning inte vara tråkig när singstar är inblandad.
Däremot så upplevde jag ett intressant fenomen, ju mer påverkade folk runt omkring mig blev, desto mer illa till mods blev jag... jag hade glömt hur det känns, men det känns.
Såhär dagen efter är jag trött, och känner mig bakfull ( fantomsmärtor, skulle man kunna kalla det) så jag svalkar mig med Goldfrapp. Och musiken är så bra att jag vill dela med mig av den till er, kära läsare.
Var så goda, ta för er av videolänkarna nedan.
Hairy Trees. Gör erat bästa för att ignorera videon, kära läsare. Den är uppenbart regisserad och utförd av några Goldfrapp-entusiaster och gör betraktaren antingen lite charmad eller generad och illa till mods.
Pilot, själva videon var lite seg i början, men om du är trött, sjuk, bakis, eller liknande så uppmanar jag dig att praktisera tålamod, för det är både den och du värd.
Detta är Utopa, meget vackert, mina damer och herrar och alla ni däremellan.
